Brist på lagstiftning omöjliggör barns rättigheter

(Här kan du läsa en debattartikel på samma tema)

—————————-

Enligt barnkonventionen ska Sverige säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja.[1] Barnkonventionen innebär ingen absolut rätt till återförening men innebär en rätt för barn att få sin ansökan om återförening behandlad på ett “positivt, humant och snabbt sätt”.[2]

Regler om att få återförenas finns även i den svenska utlänningslagen och i EU-direktivet om familjeåterförening.

Enligt svensk rätt har dock barn ingen processbehörighet i mål om familjeåterförening – dvs. barn har inte getts någon egen rätt att ”sätta igång” en process. För att en ansökan ska prövas av domstol krävs att barnets föräldrar, eller en annan särskilt utsedd person, bekräftar barnets ansökan.

För att föräldrar, eller en annan person, ska kunna bekräfta ansökan krävs att de kan visa att de är rätt personer att bekräfta ansökan. Det krävs helt enkelt handlingar som visar vilka personerna är samt att de har vårdnaden om barnet (alternativt att de på något annat vis är utsedda att företräda barnet).

Att det är så här gör det svårt för barn att få sina ansökningar prövade. Det är extra svårt för barn från vissa länder. Kommer man ifrån ett land som utfärdar handlingar som anses ha lågt bevisvärde, t.ex. Afghanistan och Somalia, är det i stort sett omöjligt att kunna bevisa att en person får företräda en.

Om det inte går att visa vem som får företräda barnet kan barnets ansökan inte prövas utan ska avvisas.

Så även om ett barn själv kan lämna en ansökan om att få återförenas med sin familj så kommer ansökan inte att prövas om ingen kan visa att den har rätt att representera barnet. Istället kommer domstolen att avvisa ansökan och barnets ansökan om att återförenas kommer inte ens att prövas.

I praktiken innebär det här att det i vissa fall inte spelar någon som helst roll att alla krav som ställs enligt svensk lag för att få återförenas är uppfyllda. Kan ansökan inte ens prövas kan ett barns återförening med dess familj aldrig beviljas. 

Barn har alltså rättigheter de inte kan få tillgodosedda. 

Det här är (tyvärr) ingen nyhet. Redan 2009 uttalade Migrationsöverdomstolen att:

”Det vore önskvärt att det under sådana förhållanden fanns en möjlighet att exempelvis genom förordnande av offentligt biträde eller god man ge barnen en behörig ställföreträdare som kunde anhängiggöra och föra deras talan om rätt till uppehållstillstånd. Det ankommer emellertid inte på domstol utan på lagstiftaren att närmare överväga en sådan möjlighet.”[3]

Men trots att kravet på att någon ska representera barnet i en process i vissa fall både omöjliggör en familjeåterförening och innebär att Sverige kränker Europakonventionen och principen om barnets bästa har ingenting hänt på fem år.

Därför är jag väldigt glad över att Lawen Redar (S) nu lagt en motion för att äntligen få riksdagen att göra det Migrationsöverdomstolen bad om år 2009. Nu får vi hoppas att även resten av lagstiftarna (riksdagen) inser vikten av att låta barns rättigheter betyda något i praktiken.

—————————-

Förtydligande:
Som Terje Holmgren påpekat har problemen för biologiska föräldrar minskat i och med domarna MIG 2012:1 och MIG 2014:16 som tydliggör möjligheten att använda sig av DNA för att visa på biologiskt föräldraskap (och därigenom en presumtion för vårdnad). Problem kvarstår dock. För föräldralösa barn som vill återförenas med exempelvis syskon eller foster-/adoptivfamiljer är situationen ännu svårare. MIG 2009:17 (som citerades ovan) rörde t ex tre minderåriga syskon från Somalia som ville återförenas med en i Sverige bosatt vuxen syster. Systern i Sverige uppgav att hon var vårdnadshavare för sina syskon och lämnade in en handling från en somalisk domstol, ”transference of responsibility” till stöd för detta. Migrationsöverdomstolen ansåg dock inte att systern kunde visa att hon var ställföreträdare för syskonen. Domstolen betonade att somaliska handlingar har låg tillförlitlighet och konstaterade därefter att systern inte var behörig att föra barnens talan. Ansökan avvisades därför och familjens återförening omöjliggjordes.

—————————-

[1] Artikel 9.1 barnkonventionen.

[2] Artikel 10.1 barnkonventionen. När barnkonventionen skulle formuleras diskuterades ordvalet “positivt”. Det fanns två alternativa förslag, ”objektivt” och ”välvilligt”. Vissa deltagare ansåg dock att ”välvilligt” skulle innebära ett för tidigt omdöme. Ordet ”positivt” valdes eftersom det var starkare än ”objektivt” men ändå inte nödvändigtvis innebar att en ansökan alltid ska beviljas. (se s. 114 i Handbok om Barnkonventionen, 1. uppl., UNICEF Sverige, Stockholm, 2008)

[3] MIG 2009:17

Annonser

2 thoughts on “Brist på lagstiftning omöjliggör barns rättigheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s