Bryter Tyskland mot EU-rätten när landet beslutat att självt pröva alla ansökningar från syrier?

Nedanstående text är skriven tillsammans med Emily Diab, doktorand i folkrätt på Uppsala universitet (knuten till Lund/Uppsala Migration Law Network)


Den 21 augusti beslutades att Tyskland tillsvidare ska sluta överföra asylsökande från Syrien till det första land i Europa de kommit till.[1] Detta har de senaste dagarna rapporterats om av såväl svenska som internationella medier under rubriker som ”Tyskland struntar i förordning – syriska flyktingar får stanna”, ”Tyskland upphäver Dublinförordningen”, ”Germany drops EU rules to allow in Syrian refugees” m.fl. m.fl.[2]

Men är det verkligen så att det tyska beslutet bryter mot EU-rätten?

Det enkla svaret är nej. Men låt oss utveckla det något.

Till att börja med kan konstateras att det frågan rör är tillämpningen av den s.k. Dublinförordningen. Förordningen, som är en del av EU:s gemensamma asylsystem, syftar till:[3]

  1. Att se till att personer som har skyddsbehov snabbt kan få tillgång till en asylprövning och därigenom beviljas skydd i EU
  2. Att effektivisera asylprocessen samt att minska kostnaderna för medlemsstaterna, detta genom att endast ett EU-land ansvarar för prövningen av en persons asylansökan.

Den grundläggande principen för Dublinförordningen är alltså att en asylsökande som kommer till EU har rätt att få sin ansökan prövad – men bara i ett land. En asylsökande kan inte få sin ansökan prövad i ett EU-land, få avslag i det landet och sedan försöka på nytt i en annan medlemsstat.

Dublinförordningen är – precis som alla andra EU-förordningar – direkt bindande för medlemsstaterna. Staterna behöver alltså inte föra in bestämmelserna i nationell rätt utan de gäller automatiskt.[4]

Vilket land ska pröva en asylansökan?

När det gäller att avgöra vilket EU-land som ansvarar för att pröva en persons asylansökan så görs det enligt en bestämd ordning, nämligen enligt följande:

  1. Har den asylsökande familj i något EU-land? Utgångspunkten är att familjegemenskaper ska respekteras. Om en asylsökande har en familjemedlem som tillhör kärnfamiljen (make/maka/sambo/barn under 18 år) som har beviljats uppehållstillstånd som skyddsbehövande eller som har en påbörjad asylprocess i något land inom EU så ska denna stat även ansvara för den asylsökandes prövning. För ensamkommande barn gäller att deras ansökningar ska prövas av det land där denne har familjemedlemmar, om det överensstämmer med vad som är bäst för barnet. (Dublinförordningen artikel 8-11)
  2. Har den asylsökande uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land? Om så är fallet ska den stat som utfärdat uppehållstillståndet/visumet pröva ansökan. Detta innebär att om t.ex. Spanien utfärdat ett visum till en person som använder sig av det visumet och tar sig till Sverige och söker asyl här så är det ändå Spanien som ansvarar för att pröva personens asylansökan. (Dublinförordningen artikel 12 och 14)
  3. Vilket EU-land kom personen till först när en yttre gräns passerades? Om familj inte finns och om inget land utfärdat något dokument som tillåter den asylsökande att vistas inom EU så är det det första landet en asylsökande reste in i som ansvarar för prövningen (artikel 13). Rent geografiskt sett är det naturligt att anta att de flesta människor som flyr till Europa först kommer till något av EU-länderna i södra Europa. Många människor menar därför att det är konstigt att vi har fler asylsökande i Sverige. Och visst, rent geografiskt sett vore det kanske naturligt att de södra EU-länderna hade fler asylsökande än t ex vi i Sverige. (Många söker också skydd i södra Europa.) För att Dublinförordningen ska kunna användas krävs dock någon form av bevisning för att Sverige ska kunna säga till ett annat EU-land att det är det landet som är skyldiga att genomföra prövningen. Det här är inte alltid så enkelt. Om exv. Italien inte registrerar fingeravtryck så blir det väldigt svårt för Sverige att visa på att personen reste in i EU genom att passera just Italiens gräns. (Och det måste kunna visas, att vi misstänker något räcker nämligen inte som juridisk bevisning). Utöver den här problematiken så har såväl EU-domstolen, Europadomstolen och den svenska Migrationsöverdomstolen fastslagit att förhållandena för asylsökande i Grekland är så dåliga att det skulle strida mot internationell och europeisk rätt att återsända asylsökande dit. Så dit skickar vi inte tillbaka någon alls.[5] Om det inte går att visa var en asylsökande passerade en yttre gräns, alternativt om mer än 12 månader passerats sedan dess ser man till om den asylsökande vistats i mer än fem månader i ett annat EU-land. Finns ett sådant land är det det landet som ansvarar för prövningen.
  4. Var har asylansökan lämnats in? Om inget av ovanstående kriterier är uppfyllda är det den stat där den asylsökande först ansökte om asyl som ansvarar för att pröva ansökan (artikel 3.2).

Dublinförordningens artikel 17: EU-länderna kan pröva asylärenden även om de inte måste

Även om det finns kriterier för hur medlemsstaternas ansvar för en asylprövning ska fastställas finns dock en möjlighet att avstå från att tillämpa dessa kriterier och därmed överta ansvaret för prövningen av en asylansökan trots att en annan medlemsstat “egentligen” är ansvarig. Artikel 17, som även benämns som den “diskretionära klausulen” eller “suveränitetsklausulen” föreskriver följande:

“Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.”

Det finns även en möjlighet för medlemsstaterna att anmoda en, enligt förordningens kriterier, icke-ansvarig medlemsstat att ta på sig prövningen av en asylansökan. Detta kan ske för att t.ex. sammanföra närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturellt betingade faktorer.

Tillämpningen av artikel 17

Förordningen ger ingen vidare vägledning avseende tillämpningen av den diskretionära klausulen i artikel 17. Av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande[6] från 2014 framgår att varje medlemsstat har att följa europeisk samt nationell praxis för vägledning samt att “varje medlemsstat [har] en möjlighet att underlåta tillämpningen av Dublinförordningens överföringsbestämmelser om staten finner det vara påkallat.”[7]

I Sverige har en relativt restriktiv tillämpning av artikel 17 utvecklas, vilket har inneburit att den endast tillämpas i undantagsfall. Tillämpningen har främst rört fall där familjesammanhållning har varit aktuellt eller där en överföring har ansetts vara “humanitärt stötande”. Det finns inget som hindrar stater från att tillämpa artikeln på annat vis vilket det tyska beslutet nu visar. (Tyskland har även tidigare valt att anta en mindre restriktiv hållning vad gäller tillämpningen av suveränitetsklausulen. Tyska myndigheter har redan innan det nu aktuella beslutet i stor utsträckning tillämpat artikel 17 i ärenden som rör flyktingar från Syrien.[8])

I en situation där medlemsstaterna måste hantera ett stort antal asylansökningar, vilket just nu är fallet med framförallt flyktingar från Syrien, kan en Dublinprocess i praktiken bli kontraproduktiv i förhållande till förordningens uttalade syfte. Ett av förordningens huvudsyften är ju trots allt att facilitera en effektiv tillgång till asylsystemet för den asylsökande. Eftersom ett Dublinärende kan innebära en mycket tids- och resurskrävande process, kan det i vissa fall ligga i både den asylsökandes och medlemsstatens intresse att undvika att behöva utreda vilken stat som är ansvarig. Staten kan då istället välja, som Tyskland nu gjort, att själva pröva ansökan.

Slutsats

Tanken bakom Dublinsystemet är att försäkra sig om att alla asylsökande faktiskt får en prövning – dvs. att hindra EU-länderna från att smita undan. Att ett land tar på sig att pröva fler ansökningar än de är skyldiga att pröva är alltså varken att “strunta i” eller att “upphäva” Dublinförordningen vilket angetts i svenska medier. Det finns utrymme inom Dublinförordningen för medlemsstaterna att pröva alla ansökningar de vill.[9]

En helt annan fråga är såklart vad ett mer regelmässigt användande av suveränitetsklausulen i artikel 17 kan leda till. Dublinförordningen är redan på många plan ifrågasatt och en utvärdering och eventuell revidering av förordningen ska göras år 2016.[10] Vad en sådan överynsprocess kan leda till återstår att se men det kan konstateras att Tyskland genom att tillämpa Dublinförordningen på det sätt som nu görs skickar en tydlig politisk signal till övriga EU-länder om att landet (som är det EU-land som tar emot överlägset flest asylsökande) är berett att ta sitt ansvar – och mer. Tysklands agerande skulle även kunna tolkas som att man nu har fått nog av övriga medlemsstaters ovilja att komma överens och ta ett gemensamt ansvar i flyktingfrågan, och att man därför vill visa att man är beredd att göra de föreslagna förändringarna av EU:s asylsystem på egen hand. Det går dock inte att hävda att Tysklands agerande bryter mot Dublinförordningen.


[1] Här finns (vad som uppges vara) det officiella tyska beslutsdokumentet: http://www.internationales-zentrum-friedberg.de/wp-content/uploads/bsk-pdf-manager/69_AUSSETZUNG_DUBLINVERFAHREN_SYRIEN.PDF

[2] Se bl.a. http://www.asylumineurope.org/news/24-08-2015/germany-halt-dublin-procedures-syrians, http://www.dn.se/nyheter/varlden/tyskland-gor-undantag-fran-dublinforordningen/, https://news.vice.com/article/germany-is-set-to-accept-asylum-applications-from-all-syrians-who-arrive-there, http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/germany/11821822/Germany-drops-EU-rules-to-allow-in-Syrian-refugees.html, http://www.svd.se/tyskland-struntar-i-forordning–syriska-flyktingar-far-stanna.

[3] Migration Policy Institute, Not Adding Up: The Fading Promise of Europe’s Dublin System, s. 4, http://www.migrationpolicy.org/sites/default/files/publications/MPIe-Asylum-DublinReg.pdf.

[4] Detta gäller förutsatt att EU-landet inte har ett undantag från bestämmelserna. När det gäller Dublinförordningen har Danmark ett sådant undantag men alla andra EU-länder är bundna av förordningen.

[5] Se EU-domstolens dom i N. S. (C‑411/10) mot Secretary of State for the Home Department och M. E. (C‑493/10), A. S. M., M. T., K. P., E. H. mot Refugee Applications Commissioner, Minister for Justice, Equality and Law Reform, Europadomstolens dom i M.S.S. v Belgium and Greece samt Migrationsöverdomstolens dom i MIG 2010:21.

[6] RCI 06/2014, “Rättsligt ställningstagande angående när en överföring till annan medlemsstat inte kan ske i enlighet med Dublinförordningen samt tillämpningen av den s.k. diskretionära klausulen i artikel 17.1 i Dublinförordningen”

[7] Ibid, s. 2.

[8] Enligt uppgift från Edith Avram, talesperson för tyska motsvarigheten till Migrationsverket,  Bundesamt für Migration und Flüchtlinge, https://news.vice.com/article/germany-is-set-to-accept-asylum-applications-from-all-syrians-who-arrive-there. Även det svenska Migrationsverket har i vissa fall valt att tillämpa diskretionsklausulen av effektivitetsskäl.

[9] För mer om staters självständighet i relation till Dublinförordningen se t.ex. Sílvia Morgades-Gil, The Discretion of States in the Dublin III System for Determining Responsibility for Examining Applications for Asylum: What Remains of the Sovereignty and Humanitarian Clauses After the Interpretations of the ECtHR and the CJEU?, International Journal of Refugee Law, first published online July 31, 2015, doi:10.1093/ijrl/eev034.

[10] COM(2015) 240 final, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén, En europeisk migrationsagenda, Bryssel den 13 maj 2015, s. 14, http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/european-agenda-migration/background-information/docs/communication_on_the_european_agenda_on_migration_sv.pdf

Annonser

Ensamkommande barn och asyl – hur det (egentligen) fungerar

Fler och fler debattörer diskuterar på olika sätt frågor som rör ensamkommande barn. Senast idag publicerades en text signerad Staffan Danielsson (C). Texten är en replik på barnläkaren Anders Hjerns redogörelse för att de röntgenmetoder som ibland används för att bedöma åldern på asylsökande barn är behäftade med felmarginaler.

Såväl Danielssons text som flera andra som publicerats den senaste tiden innehåller en hel del påståenden som nog tyvärr kan tas för sanning av personer som inte sitter på så mycket kunskap om migrationsrätt. Jag tänkte därför att vi skulle ta och titta lite närmare på vad som egentligen gäller när ensamkommande barn söker (och ibland beviljas) asyl. Det finns en massa saker man skulle kunna diskutera närmare men till att börja med har jag valt ut tre påståenden.

(Allra längst ner kommer också lite direktrespons på Staffans replik, kunde inte låta bli när jag var igång.)


Påstående 1: Alla barn beviljas uppehållstillstånd för kraven för att beviljas asyl ser olika ut för barn och för vuxna

För att beviljas asyl (skydd) så ställer den svenska lagstiftningen samma krav för vuxna och barn (se utlänningslagen 4 kap. 1-2a §§). Har en person skyddsbehov, ska skydd beviljas. Bedömningen av de olika kraven som uppställs kan dock påverkas av att en person är ett barn. T.ex. kan vad som anses vara förföljelse skilja mellan barn och vuxna på så vis att något som anses vara förföljelse för ett barn, inte skulle anses vara tillräckligt allvarigt för att räknas som förföljelse av en vuxen. Dessutom kan vissa typer av förföljelse vara barnspecifika. En vuxen kan exv. inte riskera att tvingas att bli barnsoldat.[1] Ytterligare en skillnad gäller bedömningen av om det finns s.k. internflyktsalternativ: Om en person konstateras vara i behov av skydd undersöks nämligen även om personen kan få skydd i hemlandet genom att flytta till en annan plats (inom landet). Detta har att göra med att i första hand anses ett land självt vara ansvarigt för att skydda sina medborgare, först om myndigheterna i hemlandet inte kan (eller inte vill, dvs. om myndigheterna själva förföljer/accepterar förföljelsen) bereda en person skydd går andra länder in och skyddar denne. Det krävs dock mer för att ett ensamkommande barn ska kunna hänvisas till internflykt än en vuxen, bl.a. måste det finnas någon form av omhändertagande av barnet på plats för att de svenska migrationsmyndigheterna ska kunna hänvisa barnet till en annan ort.[2]

Om en person inte anses skyddsbehövande prövas om det finns s.k. synnerligen ömmande omständigheter att ändå bevilja ett uppehållstillstånd (se utlänningslagen 5 kap. 6 §). Det här är en undantagsbestämmelse som ska användas restriktivt. En samlad bedömning av alla omständigheter ska göras men hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet ska särskilt beaktas. När den här bestämmelsen aktualiseras finns skillnader i lagtexten vad gäller barn och vuxna. För barn krävs inte synnerligen ömmande omständigheter – det ”räcker” att de är särskilt ömmande. Dessutom kan vissa situationer accepteras vad gäller vuxna, men inte vad gäller barn. Det är egentligen här den stora skillnaden mellan om en person bedöms vara vuxen eller barn aktualiseras: om ett ensamkommande barn inte anses skyddsbehövande måste migrationsmyndigheterna se till att det finns ett s.k. ordnat mottagande i hemlandet, dvs. någon måste kunna ta hand om barnet om det skickas tillbaka (se även 12 kap. 3a § utlänningslagen). Går det inte att hitta en familjemedlem eller ett barnhem eller liknande kan barnet beviljas uppehållstillstånd i Sverige av den anledningen. (Skulle barnets familj senare ansöka om att få återförenas med barnet i Sverige är huvudregeln att familjen inte beviljas uppehållstillstånd. Tanken är då att barnet ska återförenas med sin familj i hemlandet).

Sammanfattningsvis kan konstateras att det bara är barn som anses ha skyddsbehov eller barn som av annan anledning anses ha rätt till tillstånd som får stanna i Sverige. Man beviljas inte automatiskt uppehållstillstånd i Sverige för att man är barn. Av de tillstånd som hittills i år har beviljats ensamkommande barn har 84 % varit tillstånd beviljade pga. behov av skydd.[3] Det innebär att 84 % av de beviljade tillstånden har beviljats enligt samma lagregler som gäller för vuxna. Även om det skulle ligga någon sanning i påståenden om att det finns ensamkommande barn som undanhåller uppgifter om familjemedlemmar och därför beviljas tillstånd (ett påstående som såklart är helt omöjligt att såväl styrka som motbevisa) så kan det konstateras att av de 1723 ensamkommande barn som hittills i år har beviljats uppehållstillstånd har 292 stycken beviljats tillstånd pga. särskilt ömmande omständigheter. Den typen av uppehållstillstånd kan beviljas även av andra anledningar än att barnen saknar familj (även om det bör vara vanligaste anledningen när det gäller ensamkommande). Det är därför svårt att säga exakt hur många barn som beviljats uppehållstillstånd för att det inte gått att hitta någon familj som kan ta hand om barnen men klart är att en betydande majoritet beviljas uppehållstillstånd pga. skyddsbehov och inte för att familj saknas i hemlandet.


Påstående 2: Ändringen från synnerligen till särskilt ömmande omständigheter är anledning till att fler ensamkommande barn kommer till Sverige

Faktum är att:

1) redan före lagändringen beviljades ensamkommande barn uppehållstillstånd om familjen inte kunde hittas. Lagändringen 2014 har alltså inte inneburit någon förändring här.

2) i år har en mindre procentandel ensamkommande barn fått uppehållstillstånd pga. särskilt ömmande omständigheter än vad som var fallet före lagändringen. Detta beror på att fler av de som nu beviljas tillstånd har skyddsskäl.[4]

Det är dock korrekt att fler och fler ensamkommande barn ansöker om uppehållstillstånd i Europa och att fler ensamkommande barn ansöker om skydd i Sverige jämfört med övriga EU-länder. Det kan konstateras att det är en logisk följd att när fler människor tvingas fly, så söker fler människor skydd. Totalt beräknades 59,5 miljoner människor vara på flykt i slutet av 2014. 51 % av dessa är barn. Bara mellan 2013 och 2014 ökade antalet människor på flykt med 8,3 miljoner. Enligt FN:s flyktingorgan har det aldrig någonsin varit så många människor på flykt som nu. De allra flesta, 38,2 miljoner, har flytt inom sitt eget lands gränser. Av de som tvingats lämna sitt land befinner sig 86 % i utvecklingsländer. Men läget i världen innebär även att antalet asylsökande i EU, och däribland Sverige, har ökat.

Det är helt sant att en större procentandel ensamkommande barn kommer till Sverige än till andra EU-länder. Enligt Migrationsverkets senaste prognos har Sveriges andel minskat något, men vi förblir det största mottagarlandet i Europa. Det får konstateras att det är svårt att ge ett enkelt svar på varför en större andel ensamkommande barn söker sig hit. Migrationsverket lyfter i ovan nämnda prognos fram att bilden av Sverige som ett bra land – att Sverige har ett gott rykte bland ensamkommande barn – påverkar. Andra faktorer som lyfts är att barnen kan ha redan existerande nätverk i Sverige. Det går att spekulera men det är också viktigt att ha i huvudet att ingen i dagsläget kan veta helt säkert då det saknas forskning. Anledningarna är säkert olika från fall till fall. Ensamkommande barn är ju på inget sätt en homogen grupp.

(Ibland påstås även att andra EU-länder ”begränsar” antalet beviljade asylansökningar. Det är dock inte helt sant. Har en person skyddsbehov, ska skydd beviljas – det gäller i hela EU. Ett lägre antal beviljade ansökningar är därför främst kopplat till ett lägre antal ansökningar, inte ett ”tak” för hur många som beviljas. Även beviljandeprocenten varierar dock till viss del mellan EU-länderna, något som iallafall till viss del bör kunna förklaras med att de vanligaste ursprungsländerna varierar, se s. 8 här. Andra skillnader mellan EU-länderna har jag diskuterat här). 


Påstående 3: Det går att bestämma ett barns ålder genom medicinska (radiologiska) tester

Till att börja med kan konstateras att även om en del ledarskribenter velat ifrågasätta om ensamkommande barn verkligen ska kallas barn, så lämnar varken barnkonventionen eller den svenska utlänningslagen något som helst utrymme för denna typ av argumentation. Juridiken är mycket tydlig: ett barn är ett barn fram till 18 års ålder. Att någon uppfattas som ungdom av samhället påverkar inte den juridiska synen överhuvudtaget.

Som vi sett ovan kan det ibland ha stora konsekvenser att en person anses vara barn – och ibland mindre. Utöver det som nämnts ovan gällande skyddsbehov och särskilt ömmande omständigheter påverkas även Migrationsverkets mottagande av om du är barn eller vuxen. Barn får särskilt stöd genom tillgång till god man, särskilda boenden, en snabbare process osv. Det kan därför vara viktigt att avgöra om en person är ett barn eller inte. Det är dock inte helt enkelt. (Det finns anledning till att vi som jobbar med migrationsrätt pratar om åldersbedömning och inte åldersbestämning…)

Av EU:s asylprocedurdirektiv framgår att medlemsstaterna får använda sig av undersökningar för att bedöma åldern på ensamkommande barn i samband med prövning av asylansökan. Sverige erbjuder också denna möjlighet. Vissa debattörer är dock inte riktigt nöjda med i vilken utsträckning och ropar därför efter ett ökat användande av ”kontrollerna”.

Det finns dock problem: de här undersökningarna är inte pålitliga. Jag tänker inte skriva så mycket om det här, jag nöjer mig med att citera Socialstyrelsen:

”Det finns stora osäkerheter med medicinska åldersbedömningar. Dessa osäkerheter kan, om de inte hanteras på ett lämpligt sätt, leda till att enskilda barn felaktigt nekas det särskilda skydd som tillskrivs dem i internationella konventioner och nationell lagstiftning. Efter att ha utrett frågan konstaterar Socialstyrelsen att det i dagsläget inte finns någon medicinsk eller psykosocial metod som exakt kan fastställa den kronologiska åldern på en person i övre tonåren.”

För mer information om varför radiologiska tester inte är pålitliga hänvisar jag till vad andra har skrivit. Läs t.ex. juridikprofessorn Gregor Noll, medicindoktoranden Per Köhler och Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg.

Vill ni veta mer om hur många tester som genomfördes 2014 och resultaten av dessa rekommenderar jag Migrationsverkets årsredovisning (s. 20-21). Av redovisningen framgår bl.a. att ett av de två sjukhus i Sverige som får genomföra åldersbedömningar helt slutade med det under året. Mot bakgrund av forskningens resultat är det inte särskilt svårt att förstå varför läkare inte vill utföra kontrollerna.



För att sammanfatta:

  • Har en person skyddsbehov ska hen beviljas skydd. Detta gäller såväl vuxna som barn. Barns ålder är inget eget asylskäl men barn kan vara extra sårbara vilket kan innebära ett ökat behov av skydd. Dessutom får barn inte utvisas om det saknas någon som kan ta emot dem, vilket kan få betydelse både för möjligheten till internflykt och om skyddsbehov inte kan konstateras. Även bedömningen av i vilket land en asylansökan ska prövas enligt Dublinförordningen påverkas av om en person är ett ensamkommande barn eller en vuxen.
  • Alla barn är barn tills de är 18 år, även ensamkommande barn.
  • Medicinska bedömningar används i Sverige idag, metoderna kan ge en indikation om ålder men det går inte att exakt bestämma någons ålder genom dem. Att andra länder använder dem i större utsträckning än vad Sverige gör ändrar inte det faktum att barns ålder inte går att fastställa på det viset.


Och allra sist – några snabba direktkommentarer på Staffan Danielssons text eftersom den publicerades idag:

  • Staffan skriver: ”Det man vinner [på att genomföra fler ålderskontroller, min anmärkning] är samtidigt att vuxna män inte längre får söka asyl, vilket i dag innebär en stor kostnad för staten.”
    • Som jag redogjort för ovan har inte möjligheten att beviljas skydd att göra med ålder, det har inte möjligheten att ansöka om skydd heller. Det här stämmer alltså inte överhvudtaget. Rätten att söka asyl framgår av såväl EU:s rättighetsstadga som av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Både barn och vuxna får söka asyl, men ett barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare måste ha en vuxen som bekräftar ansökan eftersom barn saknar rätt att fatta juridiska beslut. Normalt sett intygas asylansökan av barnets gode man eller offentliga biträde (barnets jurist).
  • Staffan skriver: ”I dag söker de allra flesta asyl i Sverige utan identitetshandlingar och utan att vilja styrka sin ålder genom test.”
    • Jag tycker att det är lite märkligt att Staffan påstår sig kunna veta vad de flesta som söker asyl vill, men oaktat det så spelar det ju faktiskt ingen roll vad en person vill i den här situationen eftersom det alls inte är möjligt att styrka sin ålder genom ett test.
  • Staffan skriver: ”Genom att vägra medverka i dessa test är det i praktiken barnläkarna som i stället för Migrationsverket eller regeringen avgör Sveriges asylregler. Resultatet blir naturligtvis det avsedda för de under 18 år. Alla får asyl som barn.”
    • Som ni vet från redogörelsen ovan så beviljas såväl barn som vuxna uppehållstillstånd om de anses vara i behov av skydd i Sverige. De barn som inte anses ha behov av skydd och där familj/barnhem finns i hemlandet beviljas inte tillstånd. Påståendet att alla får asyl som barn är därmed felaktigt.
  • Staffan avslutar med: ”Jag anser att både Migrationsverket och regeringen agerar utomordentligt passivt när andelen ensamkommande flyktingbarn under 18 år som väljer Sverige ökat från 10 till 40 procent av alla som kommer till EU.”

Skärmavbild 2015-08-10 kl. 23.14.48

 

Uppdatering: När 2015 nu är över kan konstateras att Staffans siffra om 40% faktiskt kom att stämma i slutet av året. Totalt ansökte 35 369 ensamkommande barn om asyl i Sverige år 2015 vilket utgjorde ca 40% av antalet ansökningar från ensamkommande i hela EU (http://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/7244677/3-02052016-AP-EN.pdf/). När Staffan påstod att siffran var 40% låg den dock på 24% enligt vad bilden ovan visar.




[1] UNHCR:s Guidelines on International Protection No. 8: Child Asylum Claims under Articles 1(A)2 and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees

[2] Se Migrationsverkets handbok för migrationsärenden, uppdaterad 2015-06-03, s. 846 (i den offentliga pdf-versionen), se även UNHCR:s Guidelines on International Protection No. 8: Child Asylum Claims under Articles 1(A)2 and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees

[3] Statistik från Migrationsverket t.o.m. 1 augusti 2015

[4] Jfr Migrationsverkets statistik från i år med verkets statistik från 2013 (det sista hela år där den gamla lagstiftningen användes)