Orden ”absolut krävs” används inte i lagstiftning. Förrän nu.*

Idag är det den internationella flyktingdagen. UNHCR har (som varje år den här dagen) kommit med uppdaterade siffror på hur många människor som är tvingade på flykt runt om i världen. Antalet – 65,3 miljoner – är högre än vad som hittills någonsin rapporterats.
51% av dem är barn.[1]

Idag har riksdagen debatterat  det nya lagförslag som väntas röstas igenom imorgon.[2] Lagförslaget handlar bland annat om att skyddsbehövande personer inte längre ska beviljas permanenta tillstånd som huvudregel. Tillstånden ska istället vara tillfälliga.

Vuxna personer som beviljas tillfälliga uppehållstillstånd kan senare beviljas permanenta tillstånd – om personen skaffat ett jobb och en inkomst.

I det första utkastet till förslag fanns ingen liknande möjlighet för varken pensionärer eller barn att beviljas permanenta uppehållstillstånd,[3] något som stötte på kritik från ett flertal remissinstanser.

Att barns möjligheter att få permanenta tillstånd skulle knytas till (deras eventuella föräldrars möjlighet att skaffa) arbete, kritiserades främst utifrån barnkonventionen. Kanske skavde det särskilt med tanke på regeringens (pågående) arbete med att göra barnkonventionen till svensk lag.[4]

För trots det arbetet är faktum att i första utkastet till ny lagstiftning nämndes inte barnkonventionen överhuvudtaget.[5] Inte en enda gång.

Flera remissinstanser lyfte att barnkonventionen i och för sig inte alltid kräver att barn beviljas permanenta uppehållstillstånd men att det däremot alltid krävs en individuell bedömning av ett barns situation för att bestämmelsen om barnets bästa (artikel 3 i barnkonventionen) ska kunna anses vara uppfylld. Det är alltså inte tillräckligt att endast göra en individuell bedömning av själva skyddsbehovet, det måste även finnas möjlighet att göra en individuell bedömning av vilken typ av tillstånd (tillfälligt eller permanent) barnet bör beviljas för att barnkonventionen fullt ut ska kunna anses vara respekterad. För även om barnkonventionen inte är svensk lag (ännu) så är svenska lagstiftare folkrättsligt bundna av konventionen. Det innebär att lagstiftaren har ett ansvar att se till att vår lagstiftning stämmer överens med vad som anges i barnkonventionen.

I Advokatsamfundets remissvar framkom bland annat att:
”Advokatsamfundets bedömning [är] att den föreslagna lagen, för att uppfylla förpliktelserna enligt barnkonventionen, bör innehålla en möjlighet för beslutande myndigheter och domstolar att bevilja ett permanent uppehållstillstånd […]”[6]

Rådgivningsbyrån anförde i sin tur att:
Det ”bör [åtminstone] införas någon form av ventil, exempelvis utformad som särskilda skäl eller liknande, som gör att det i vissa fall ska gå att bevilja ett permanent uppehållstillstånd. Exempel på situationer när detta är motiverat är då de förhållanden som motiverar ett behov av skydd som flykting eller alternativt skyddsbehövande helt uppenbart inte kommer att upphöra inom en överskådlig framtid eller när det berörde är svårt traumatiserad och av läkarexpertis bedöms behöva en trygghet för att överhuvudtaget kunna rehabiliteras.”[7]

Vid en första anblick av det förslag som nu ligger på bordet kan det nog se ut som om lagstiftaren faktiskt lyssnat på remissinstanserna. I förslaget finns nämligen en nyhet, § 18, som ser ut så här:

”Ett utländskt barn som ska beviljas ett uppehållstillstånd som ska tidsbegränsas […] får ges ett permanent uppehållstillstånd om det vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd.”

Här får vår juridiska granskning ta vid. För vad är det egentligen lagstiftaren uppställer för krav?

Jo. För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs först och främst att barnets ansetts ha ett skyddsbehov eller att det annars skulle strida mot ett konventionsåtagande att neka barnet ett tillstånd. När det står klart att barnet ska beviljas ett tillstånd ska vi gå vidare till steg två – bedömningen av hur långt tillståndet ska vara.

För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs tre saker:

  1. Att det finns ”synnerligen ömmande omständigheter” (= juridiska för att det är en bestämmelse som ska tillämpas restriktivt, endast i ”särskilda undantagsfall”)
  2. Att undantagsfallet som föreligger är kopplat till att barnet har ett ”varaktigt nedsatt hälsotillstånd” (= det räcker alltså inte med något övergående utan det måste vara en situation där barnets hälsa är nedsatt under lång tid, kanske för alltid)
  3. På grund av det ovanstående måste det sen ”absolut krävas” att barnets beviljas ett permanent uppehållstillstånd.

Alla dessa tre krav måste vara uppfyllda samtidigt.

Men går det någonsin att säga att det absolut krävs att ett barn beviljas ett permanent uppehållstillstånd? Går det alls att bevisa att något någonsin absolut krävs? Jag skulle säga att det är väldigt svårt (för att inte säga omöjligt).

Förmodligen är det därför orden ”absolut krävs” inte används i lagstiftning. Förrän nu.* (Som en liten empirisk undersökning har jag frågat de professorer på Juridiska fakulteten i Stockholm som jag sprungit på de senaste veckorna om de någonsin sett orden ”absolut krävs” i lagtext. Hittills har ingen svarat ja.)

Så visst, lagstiftaren kan hävda att man lyssnat på remissinstansernas kritik och infört en bestämmelse för att respektera barnkonventionens krav. Och alltid tillfredsställer väl lagstiftarens försök någon. (Det kan nämnas att Lagrådet överhuvudtaget inte nämnde bestämmelsen i sitt yttrande).[8] Men i praktiken är det här är en kosmetisk bestämmelse. Det är svårt att se hur den ska kunna tillämpas i praktiken.

Samtidigt fortskrider arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag – i syfte att stärka (vissa?) barns rättigheter.[9]

 

* Rätt ska vara rätt och då bör framföras att Caspian Rehbinder gjort mig uppmärksam på att orden absolut krävs faktiskt förekommer på ytterligare en plats i utlänningslagen. Nämligen i  3 a kap. 2 § p. 4. Det är en bestämmelse som rör vem som kan anses som familjemedlem till en EES-medborgare och därigenom anses ha så kallad uppehållsrätt. I fjärde punkten anges att andra än den allra närmaste släkten kan räknas som familjemedlem ”om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll
eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen”. Bestämmelsen grundar sig på EU:s rörlighetsdirektiv (2004/38/EG) där det framgår att en person ska ses som familjemedlem ”where serious health grounds strictly require the personal care of the family member by the Union citizen”.

—————————————

[1] UNHCR, Global Trends – Forced Displacement in 2015, publicerad 20 juni 2016, tillgänglig på http://www.unhcr.org/576408cd7

[2] Se debatten här: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/betankande/tillfalliga-begransningar-av-mojligheten-att-fa_H301SfU16. Läs lagförslaget här: http://www.regeringen.se/contentassets/075968fdd8c94788977dba14bae16444/forslag-om-att-tillfalligt-begransa-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige-prop.-201516174

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[4] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

[5] Jfr. http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[6] https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/Advokatsamfundet_sv/Remissvar/545164_20160314092543.pdf, s. 6.

[7] http://sweref.org/wp-content/uploads/2016/03/Lagradsremiss_begransningslagen.pdf, s. 6.

[8] http://lagradet.se/yttranden/Tillfalliga%20begransningar%20av%20mojligheten%20att%20fa%20uppehallstillstand.pdf

[9] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

Annonser

Försvårad återförening för svenska medborgare – en okänd konsekvens av den nya ”asyllagstiftningen”

Den 21 juni röstar riksdagen om det som omtalas som den nya ”asyllagstiftningen”. Lagstiftningen har främst blivit känd (och hårt kritiserad) för att den innebär att människor som flytt krig kommer att hindras från att återförenas med sina familjemedlemmar. Men faktum är att det finns förslag i lagstiftningen som inte bara rör asylsökande.

För ansökningar om återförening som registreras från och med det datum lagen träder ikraft (det verkar bli den 20 juli i år) gäller nämligen att personen som är bosatt i Sverige – den s.k. anknytningspersonen – måste tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja både sig själv och den hen vill återförenas med. Dessutom innebär det nya, utvidgade, försörjningskravet att anknytningspersonen måste ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och den anhörige. Enligt Migrationsverkets nuvarande syn[1] innebär det här att ”[m]ed utgångspunkt från den bedömning rörande hushålls trångboddhet som återfinns i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2013:1) om ekonomiskt bistånd, ska en bostad för två vuxna utan barn utöver kök eller kokvrå minst innehålla vardagsrum och sovrum. Om barn ska bo i bostaden, krävs att den innehåller flera sovrum. Två minderåriga barn kan dela sovrum.”. För ett vuxet par krävs alltså minst en 2:a.[2]

Kraven gäller som utgångspunkt för alla – inte endast asylsökande. (Se nedan för en lista på undantag)

Många svenskar reser runt i världen idag. Tänk dig t.ex. den nybakade studenten som drar till Australien. Det är inte helt ovanligt att de blir kära i någon som råkar vara bosatt där, eller i ett annat land. Ganska ofta vill man i en sådan situation så småningom flytta ihop med sin partner här i Sverige.

För dessa unga svenskar, som kanske ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden eller kunnat skaffa ett tryggt och stabilt boende, kommer det här att bli betydligt svårare om den nya lagstiftningen röstas igenom den 21 juni.

(En otillräcklig ekonomisk situation och ett otryggt boende är såklart inget som endast är sammankopplat med yngre personer. Situationen kan vara minst lika svår för äldre personer, men så här i studenttider fick studentglobetrotterna tjäna som exempel.)  

————————————————————————–

Föreslagna undantag från försörjningskravet:[3]

  • Om den person man åberopar anknytning till är ett barn.
  • För flyktingar gäller försörjningskravet ”bara” om
    1. om ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter att anknytningspersonen förklarats vara flykting
    2. om familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som familjen har särskild anknytning till, eller
    3. om utlänningen och anknytningspersonen har en nyetablerad relation[4].

I praktiken innebär undantagen att flyktingar i många fall kommer att omfattas av försörjningskraven.

————————————————————————-

[1] Migrationsverkets föreskrifter om försörjningskravet vid anhöriginvandring, MIGRFS 04/2015, se http://www.migrationsverket.se/download/18.2bbf7de914c17a2ed264692/1433503173434/MIGRFS+4+2015.pdf

[2] Det är i dagsläget inte helt klart om denna syn på bostadsstorlek kommer att vara det som ska gälla, det är inte heller klart hur mycket en person kommer att behöva tjäna för att anses kunna försörja sig och sin partner. Se Prop. 2015/16:174, s. 48.

[3] Se 10§ i nya lagförslaget, Prop. 2015/16:174, s. 7 f.

[4] Med nyetablerad relation avses äktenskap eller samboförhållanden där makarna eller samborna inte sammanbott utomlands en längre tid och förhållandet inte heller på annat sätt framstår som väl etablerat, se Prop. 2015/16:174, s. 46.