Orden ”absolut krävs” används inte i lagstiftning. Förrän nu.*

Idag är det den internationella flyktingdagen. UNHCR har (som varje år den här dagen) kommit med uppdaterade siffror på hur många människor som är tvingade på flykt runt om i världen. Antalet – 65,3 miljoner – är högre än vad som hittills någonsin rapporterats.
51% av dem är barn.[1]

Idag har riksdagen debatterat  det nya lagförslag som väntas röstas igenom imorgon.[2] Lagförslaget handlar bland annat om att skyddsbehövande personer inte längre ska beviljas permanenta tillstånd som huvudregel. Tillstånden ska istället vara tillfälliga.

Vuxna personer som beviljas tillfälliga uppehållstillstånd kan senare beviljas permanenta tillstånd – om personen skaffat ett jobb och en inkomst.

I det första utkastet till förslag fanns ingen liknande möjlighet för varken pensionärer eller barn att beviljas permanenta uppehållstillstånd,[3] något som stötte på kritik från ett flertal remissinstanser.

Att barns möjligheter att få permanenta tillstånd skulle knytas till (deras eventuella föräldrars möjlighet att skaffa) arbete, kritiserades främst utifrån barnkonventionen. Kanske skavde det särskilt med tanke på regeringens (pågående) arbete med att göra barnkonventionen till svensk lag.[4]

För trots det arbetet är faktum att i första utkastet till ny lagstiftning nämndes inte barnkonventionen överhuvudtaget.[5] Inte en enda gång.

Flera remissinstanser lyfte att barnkonventionen i och för sig inte alltid kräver att barn beviljas permanenta uppehållstillstånd men att det däremot alltid krävs en individuell bedömning av ett barns situation för att bestämmelsen om barnets bästa (artikel 3 i barnkonventionen) ska kunna anses vara uppfylld. Det är alltså inte tillräckligt att endast göra en individuell bedömning av själva skyddsbehovet, det måste även finnas möjlighet att göra en individuell bedömning av vilken typ av tillstånd (tillfälligt eller permanent) barnet bör beviljas för att barnkonventionen fullt ut ska kunna anses vara respekterad. För även om barnkonventionen inte är svensk lag (ännu) så är svenska lagstiftare folkrättsligt bundna av konventionen. Det innebär att lagstiftaren har ett ansvar att se till att vår lagstiftning stämmer överens med vad som anges i barnkonventionen.

I Advokatsamfundets remissvar framkom bland annat att:
”Advokatsamfundets bedömning [är] att den föreslagna lagen, för att uppfylla förpliktelserna enligt barnkonventionen, bör innehålla en möjlighet för beslutande myndigheter och domstolar att bevilja ett permanent uppehållstillstånd […]”[6]

Rådgivningsbyrån anförde i sin tur att:
Det ”bör [åtminstone] införas någon form av ventil, exempelvis utformad som särskilda skäl eller liknande, som gör att det i vissa fall ska gå att bevilja ett permanent uppehållstillstånd. Exempel på situationer när detta är motiverat är då de förhållanden som motiverar ett behov av skydd som flykting eller alternativt skyddsbehövande helt uppenbart inte kommer att upphöra inom en överskådlig framtid eller när det berörde är svårt traumatiserad och av läkarexpertis bedöms behöva en trygghet för att överhuvudtaget kunna rehabiliteras.”[7]

Vid en första anblick av det förslag som nu ligger på bordet kan det nog se ut som om lagstiftaren faktiskt lyssnat på remissinstanserna. I förslaget finns nämligen en nyhet, § 18, som ser ut så här:

”Ett utländskt barn som ska beviljas ett uppehållstillstånd som ska tidsbegränsas […] får ges ett permanent uppehållstillstånd om det vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd.”

Här får vår juridiska granskning ta vid. För vad är det egentligen lagstiftaren uppställer för krav?

Jo. För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs först och främst att barnets ansetts ha ett skyddsbehov eller att det annars skulle strida mot ett konventionsåtagande att neka barnet ett tillstånd. När det står klart att barnet ska beviljas ett tillstånd ska vi gå vidare till steg två – bedömningen av hur långt tillståndet ska vara.

För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs tre saker:

  1. Att det finns ”synnerligen ömmande omständigheter” (= juridiska för att det är en bestämmelse som ska tillämpas restriktivt, endast i ”särskilda undantagsfall”)
  2. Att undantagsfallet som föreligger är kopplat till att barnet har ett ”varaktigt nedsatt hälsotillstånd” (= det räcker alltså inte med något övergående utan det måste vara en situation där barnets hälsa är nedsatt under lång tid, kanske för alltid)
  3. På grund av det ovanstående måste det sen ”absolut krävas” att barnets beviljas ett permanent uppehållstillstånd.

Alla dessa tre krav måste vara uppfyllda samtidigt.

Men går det någonsin att säga att det absolut krävs att ett barn beviljas ett permanent uppehållstillstånd? Går det alls att bevisa att något någonsin absolut krävs? Jag skulle säga att det är väldigt svårt (för att inte säga omöjligt).

Förmodligen är det därför orden ”absolut krävs” inte används i lagstiftning. Förrän nu.* (Som en liten empirisk undersökning har jag frågat de professorer på Juridiska fakulteten i Stockholm som jag sprungit på de senaste veckorna om de någonsin sett orden ”absolut krävs” i lagtext. Hittills har ingen svarat ja.)

Så visst, lagstiftaren kan hävda att man lyssnat på remissinstansernas kritik och infört en bestämmelse för att respektera barnkonventionens krav. Och alltid tillfredsställer väl lagstiftarens försök någon. (Det kan nämnas att Lagrådet överhuvudtaget inte nämnde bestämmelsen i sitt yttrande).[8] Men i praktiken är det här är en kosmetisk bestämmelse. Det är svårt att se hur den ska kunna tillämpas i praktiken.

Samtidigt fortskrider arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag – i syfte att stärka (vissa?) barns rättigheter.[9]

 

* Rätt ska vara rätt och då bör framföras att Caspian Rehbinder gjort mig uppmärksam på att orden absolut krävs faktiskt förekommer på ytterligare en plats i utlänningslagen. Nämligen i  3 a kap. 2 § p. 4. Det är en bestämmelse som rör vem som kan anses som familjemedlem till en EES-medborgare och därigenom anses ha så kallad uppehållsrätt. I fjärde punkten anges att andra än den allra närmaste släkten kan räknas som familjemedlem ”om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll
eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen”. Bestämmelsen grundar sig på EU:s rörlighetsdirektiv (2004/38/EG) där det framgår att en person ska ses som familjemedlem ”where serious health grounds strictly require the personal care of the family member by the Union citizen”.

—————————————

[1] UNHCR, Global Trends – Forced Displacement in 2015, publicerad 20 juni 2016, tillgänglig på http://www.unhcr.org/576408cd7

[2] Se debatten här: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/betankande/tillfalliga-begransningar-av-mojligheten-att-fa_H301SfU16. Läs lagförslaget här: http://www.regeringen.se/contentassets/075968fdd8c94788977dba14bae16444/forslag-om-att-tillfalligt-begransa-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige-prop.-201516174

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[4] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

[5] Jfr. http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[6] https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/Advokatsamfundet_sv/Remissvar/545164_20160314092543.pdf, s. 6.

[7] http://sweref.org/wp-content/uploads/2016/03/Lagradsremiss_begransningslagen.pdf, s. 6.

[8] http://lagradet.se/yttranden/Tillfalliga%20begransningar%20av%20mojligheten%20att%20fa%20uppehallstillstand.pdf

[9] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

Annonser

Familjeåterförening enligt den föreslagna lagen – ett exempel

I veckan kom regeringens förslag om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Förslaget innebär i korthet:

  1. Människor som anses vara i behov av skydd ska inte längre beviljas permanenta uppehållstillstånd utan tillfälliga. De som beviljas status som flyktingar ska få treåriga tillstånd, de som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande ska få ettåriga tillstånd. Övriga skyddsbehövande ska inte beviljas tillstånd överhuvudtaget. (Kvotflyktingar ska fortsatt beviljas permanenta tillstånd)
  2. Bestämmelsen om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter tas bort och ersätts av en bestämmelse som säger att tillstånd kan beviljas om det skulle strida mot internationella konventioner Sverige är bundet till om tillstånd nekades. Det ska inte längre finnas en särskild humanitär grund för barn. Tillstånd som beviljas enligt den här nya grunden ska vara ettåriga. Det innebär bl.a att ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer att beviljas ettåriga tillstånd om & om igen fram till dess att de fyller 18 år. Då är de vuxna och anses inte längre behöva ett ordnat mottagande i hemlandet så då ska de ut. Ett slags väntetillstånd införs alltså.
  3. Slutligen ska personer som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande överhuvudtaget inte ha rätt att återförenas med sina familjer. Lena Rösell har gjort en pedagogisk översikt över vilka det framförallt drabbar här.

Flera personer har redan kritiserat förslaget på olika vis.[1] Vi kommer helt säkert återkomma till innebörden av de olika delarna av förslaget fler gånger här på bloggen.

Idag tänkte jag dock fokusera på familjeåterförening. I januari skrev jag en tentafråga om just möjligheterna att få återförenas med familjemedlemmar. Studenterna behövde då inte skriva något om hur rätten skulle påverkas enligt regeringens nya förslag – vi visste ju ännu inte så mycket om hur de skulle utformas.

Nu när vi fått förslagen tänkte jag därför att jag själv skulle använda just tentafrågan för att ge ett tydligt exempel på hur möjligheterna till återföring med familjemedlemmar påverkas i och med de nya förslagen:

”A kom som asylsökande till Sverige från Syrien för ett år sedan. Hen har nu fått permanent uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. A:s familj är dock kvar i Syrien.

Familjen, bestående av partnern B samt barnen C (19 år), D (15 år) samt E (11 år), har alltid bott tillsammans och vill nu återförenas med A i Sverige. Resonera kring deras möjligheter att beviljas tillstånd för att få återförenas i Sverige. Bortse från möjligheten att familjemedlemmarna själva tar sig till Sverige och söker asyl.”

Enligt nu gällande utlänningslag skulle möjligheterna för familjen att återförenas se ut så här:

A:s familj har viss möjlighet att få återförenas med A i Sverige. Det är dock olika svårt för de olika familjemedlemmarna.

B är A:s make/maka eller sambo (det framgår av frågan att ”de alltid har bott ihop”. Barnen D och E är under 18 år (barn enligt utlänningslagen, se 1 kap. 2 §). För B, D och E gäller reglerna i 5 kap 3 § utlänningslagen förutsatt att barnen är ogifta. Enligt detta lagrum ska B, D och E beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A om inte annat följer av 5 kap 17–17 b §§ utlänningslagen (t.ex. om personen utgör ett hot mot allmän ordning och
säkerhet.)

Barnet C är däremot över 18 år och räknas därför inte som “ogift barn” (5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen jfr med 1 kap. 2 § utlänningslagen). C:s ansökan om uppehållstillstånd behandlas därför enligt bestämmelserna i 5 kap 3 a § utlänningslagen. Enligt detta lagrum får uppehållstillstånd ges till C om C kan anses uppfylla kraven enligt 5 kap 3 a § 1 st 2 p utlänningslagen (om ett särskilt beroendeförhållande finns mellan C och A). För detta krävs:

  1. Att A och C är nära anhöriga vilket de är.
  2. Att de har bott tillsammans (i hushållsgemenskap) i hemlandet. Här krävs att sammanboende har varat fram till att A lämnade landet, dvs de ska ha bott ihop direkt före A:s flykt. Det har de.
  3. Att en ansökan om återförening lämnats in relativt snart efter att A beviljats tillstånd i Sverige. Det har den eftersom A nu fått tillstånd i Sverige. Det spelar ingen roll att A kom hit redan för ett år sedan då det avgörande är när ansökan Det tar ju ett tag dels för A att ta sig till Sverige, dels för de svenska migrationsmyndigheterna att besluta i ett asylärende. Eftersom det inte möjligt för familjemedlemmar att beviljas återförening före det att anknytningspersonen, i detta fall A, beviljats ett tillstånd måste det accepteras att familjemedlemmarna lever viss tid isär. Anledningen till att familjemedlemmarna ska ha levt ihop fram till A:s flykt hänger ihop med nästa kriterium, nämligen;
  4. Att det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan A och C. Här görs en helhetsbedömning av deras relation men klart är att det krävs något ”mer” än det faktum att de är nära släktingar, de ska nämligen ”svårligen kunna leva isär”. (Detta är en bedömningsfråga som vi har för lite information för att avgöra i detta fall).

Om C inte uppfyller kraven för att kunna beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen finns ytterligare en möjlighet genom 5 kap 3 a 3 st 2-3 p utlänningslagen. Här måste det i så fall finnas udda och ömmande omständigheter.

Skillnaden är alltså att för B, D och E finns en presumtion för att de ska få uppehållstillstånd medan det för C blir en tolkningsfråga om tillstånd kan beviljas eller inte.

Om regeringens förslag antas kommer samma familjs ansökan att behandlas enligt följande:

A har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (4 kap 2 § +5 kap 1 § utlänningslagen). Hens tillstånd har tidsbestämts till ett år (enligt 5 § i den föreslagna lagen). Ingen i A:s familj kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A eftersom ”den person som de åberopar anknytning till [A] är en alternativt skyddsbehövande som har beviljats ett uppehållstillstånd som har tidsbegränsats” (8 § i den föreslagna lagen).

(Beskrivningen ovan gäller familjer där den person som de åberopar anknytning till har ansökt om asyl efter den 24 november 2015. Om den person som familjen åberopar anknytning till fick sin ansökan om uppehållstillstånd registrerad hos Migrationsverket med registreringsdatum senast den 24 november 2015 kan uppehållstillstånd för återförening beviljas även om personen fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande).[2]


Regeringen har föreslagit att bestämmelserna i den nya lagen ska träda i kraft den 31 maj i år.


[1] Se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/article22254211.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article22253165.ab
http://www.metro.se/metro-debatt/det-ar-flyktingarna-som-behover-andrum-inte-sverige/EVHpbl!oTmHcQEp1fQSE/

[2] 8 § 2 st i den föreslagna lagen. Se Utkast till lagrådsremiss, Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, s. 5 (http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf)

Ett nytt ”Luciabeslut” är inte (juridiskt) möjligt

Det händer att det höjs röster om att det är ”dags för ett nytt Luciabeslut”. Med ”Luciabeslutet” avses ett beslut om asylpolitik som togs av regeringen den 13 december 1989. Beslutet innebar att bara personer som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention och personer ”som i övrigt [hade] särskilt starka skyddsbehov” skulle beviljas asyl i Sverige. Beslutet går att läsa här (sidan 78).

Med anledning av att en politiker häromdagen skrev att det är dags ”att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet” är det kanske bra att en gång för alla reda ut varför ett nytt ”Luciabeslut” inte är (juridiskt) möjligt.

Det allra, allra viktigaste att ha i åtanke är att år 1989, när Luciabeslutet fattades, var Sverige inte en del av EU. Det innebär att de asylregler utöver de svenska landet behövde förhålla sig till på den tiden framförallt var bestämmelserna i flyktingkonventionen. När beslutet om att stoppa asylinvandringen (Luciabeslutet) fattades ”löstes” utmaningen i att Sverige var bundet av internationella regler genom att ett undantag gjordes för de som omfattades av flyktingkonventionens bestämmelser. På så vis kunde beslutet fattas utan att Sverige bröt mot sina skyldigheter enligt den internationella rätten.

Idag måste Sverige dock, utöver flyktingkonventionen, även förhålla sig till EU-regler. Inte heller idag kan Sverige stoppa beviljandet av asyl till personer som omfattas av flyktingkonventionen (flyktingar, 4 kap. 1 § utlänningslagen). Idag kan dock Sverige inte heller vägra att bevilja asyl till personer som omfattas av EU-rätten (s.k. alternativt skyddsbehövande, 4 kap. 2 § utlänningslagen).

Ett Luciabeslut idag skulle alltså enbart kunna stoppa de som beviljas uppehållstillstånd som s.k. övriga skyddsbehövande (4 kap. 2 a § utlänningslagen) & de som beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl (5 kap. 6 § utlänningslagen) – detta eftersom båda dessa endast är nationella bestämmelser. Till skillnad från internationella och EU-rättsliga bestämmelser är de alltså beslutade av svenska politiker och kan därför ändras/upphävas av svenska politiker. Det är inte särskilt många personer som beviljas uppehållstillstånd enligt de här två bestämmelserna. Av de 6734 personer som beviljats uppehållstillstånd pga skyddsbehov i Sverige t o m 1 april i år var endast 15 personer övriga skyddsbehövande. I siffran 6734 har jag räknat de jag vet fick uppehållstillstånd pga just ett behov av skydd. Utöver de 6734 fick 364 personer tillstånd av humanitära skäl och 143 personer fick sina utvisningsbeslut stoppade pga att det fanns hinder emot att verkställa utvisningarna, det kan ha varit pga att det fanns skyddsskäl men det kan också ha varit pga t ex medicinska skäl. (Statistiken finns här).

Av utlänningslagen 5 kap. 25 § framgår att ”[r]egeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.” Denna bestämmelse gäller alltså enbart de som beviljas uppehållstillstånd som övriga skyddsbehövande. Det finns inga möjligheter att sluta bevilja uppehållstillstånd till flyktingar och alternativt skyddsbehövande så länge Sverige är bundet av flyktingkonventionen och så länge Sverige är medlem av EU.

Så visst, om man med ropen efter ett nytt Luciabeslut är ute efter att hindra 15 personer av 6734 att få uppehållstillstånd i Sverige så är det fullt möjligt. Något säger mig dock att det kanske inte är det som ropas efter och i sådana fall kan det ju vara bra att ha lite koll på vad som faktiskt är juridiskt möjligt. Det är lätt att lova saker, men det kan såklart vara bra för väljarna att veta vad som är genomförbart och vad som bara är populistiska utspel.

Fråga: Bryter andra länder med mindre generös asylpolitik mot sina internationella åtaganden?

Häromdagen kom en debattartikel från KDU om att det var dags att diskutera en gräns för hur många asylsökande som beviljas tillstånd i Sverige. Liknande resonemang har tidigare hörts från SD (partiet har bland annat sagt att man vill minska asyl- och anhöriginvandringen med 90%).

Jag menar att det inte går att göra sådana begränsningar utan att dra sig ur FN:s flyktingkonvention – och att vi skulle behöva gå ur EU. Det hävdar förresten även Migrationsverket. (Om ni är intresserade kan ni läsa mina argument för varför här. Det går även att titta och lyssna på ett TV-inslag där jag försöker förklara det här. Migrationsverkets argumentation kan ni läsa här.)

En av de roligaste sakerna med att få vara ute i media och försöka förtydliga hur det här med asylrätt egentligen fungerar är att det finns en himla massa nyfikna människor där ute. Så, efter artikeln och TV-inslaget har jag fått en del mail med frågor. Jag tänkte att frågorna och svaren kanske kunde vara intressanta för fler än frågeställaren så jag kommer att publicera några av dem. Här kommer första.

————–

Fråga: Bryter andra länder med en mindre generös asylpolitik, vi kan ta Danmark och Finland och Polen som exempel, mot de internationella åtaganden som du hänvisar till?

Det är en bra fråga. Och en som är lite knepig att svara på.
Alla EU-länder är bundna av samma regler. Alla EU-länder är bundna av FN:s flyktingkonvention och av EU:s asylsystem.
Att olika länder i EU beviljar olika många uppehållstillstånd har dock flera olika anledningar.

(Att söka – och få – skydd om man är i behov av det är en mänsklig rättighet. Är man i behov av skydd ska man alltså få det. Det gäller enligt såväl internationell, europeisk som svensk rätt – om du vill veta mer om det kan du läsa här först, innan du läser texten nedan)

Olika länder tar emot olika många asylsökande

Det är ett faktum att olika många människor söker asyl i de olika länderna. År 2012 såg det till exempel ut så här.[1]

De fem länder som hade flest asylsökande:

  • Tyskland, 77 540
  • Frankrike, 61 455
  • Sverige, 43 865
  • UK, 28 175
  • Belgien, 28 105

De fem länder som hade lägst antal asylsökande:

  • Estland, 75
  • Lettland, 205
  • Portugal, 295
  • Slovenien, 305
  • Litauen, 645

Vad beror då dessa jätteskillnader på?

Ja, det är väldigt svårt att svara på det. Sannolikt beror det på en mängd olika faktorer – dels så som var i Europa man ”hamnar”, var man har kontakter, vad man hört om hur pass rättssäker asylprocessen är osv. Asylsökande är på inget sätt en homogen grupp människor och anledningarna till att man hamnar i ett eller annat land skiljer sig såklart åt.

 

Man får inte fritt välja vem som prövar ens asylansökan

Till att börja med kan konstateras att man inte helt fritt själv får välja vilket land som prövar ens asylansökan. I Europa har vi nämligen ett system som kallas för Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär i korthet att det land du först söker asyl i – alternativt det land där du har släktingar eller det land som ”släppt in dig i unionen” (exv. genom att utfärda visum) – är ansvarigt för att du får dina skyddsskäl prövade.

Rent geografiskt sett är det naturligt att anta att de flesta människor som flyr till Europa först kommer till något av EU-länderna i södra Europa. Många människor menar därför att det är konstigt att vi har fler asylsökande i Sverige. Och visst, rent geografiskt sett vore det kanske naturligt att de södra EU-länderna hade fler asylsökande än t ex vi i Sverige. (Många söker också skydd i södra Europa.)

Även om man tidigare har varit i ett EU-land i södra Europa kan man dock få sin asylansökan prövad i Sverige. För att Dublinförordningen ska kunna användas krävs nämligen någon form av bevisning för att Sverige ska kunna säga till ett annat EU-land att det är det landet som är ansvarigt för att genomföra prövningen. Det här är inte alltid så enkelt. Om exv Italien inte tar emot asylansökningar, inte registrerar fingeravtryck osv så blir det ju väldigt svårt för Sverige att visa på att en person varit någon annanstans först och då blir det Sverige som är ansvarigt för att pröva ansökan om skydd – även om personen i praktiken varit någon annanstans i Europa först. Dessutom har såväl EU-domstolen, Europadomstolen och den svenska Migrationsöverdomstolen fastslagit att förhållandena för asylsökande i Grekland är så dåliga att det skulle strida mot internationell och europeisk rätt att återsända asylsökande dit.[2]

Enligt Migrationsverkets årsrapport för 2013 hittades en annan eventuellt ansvarig medlemsstat i 18 procent av samtliga inkomna asylansökningar i Sverige.[3]

Jag vill dock vara tydlig och säga att Sverige i allra högsta grad tillämpar Dublinförordningen – Sverigedemokraterna påstår annorlunda men det är inte sant. Sverige är mycket strikt med att tillämpa Dublinförordningen i de fall man kan.

 

Skillnader i beviljandegrad

Utöver att det finns skillnader mellan hur många ansökningar ett land tar emot så finns det stora skillnader i hur många tillstånd som beviljas. Det går att konstatera att procentantalen för hur många ansökningar som beviljas skiljer sig stort mellan olika EU-länder. Genomsnittet för beviljade ansökningar i första instans låg på 28,8% i EU år 2012. Samtidigt hade Grekland en beviljandeprocent på 0,9%, Frankrike på 14,4, Sverige på 39,3% och Malta på 90,1%.[4]

De här siffrorna är gamla och i Sverige har vi en högre procent beviljade tillstånd just nu – enligt de senaste siffrorna (från i år) beviljas 78% av de ansökningar som prövas i Sverige.[5]

Att beviljandegraden ökat beror på att läget i världen har försämrats. Mellan 2012 och 2013 ökade mängden skyddsbehövande i världen med 6 miljoner människor.[6]

Men även om de jämförande siffrorna är något utdaterade ger de en bild av att det ser olika ut i olika EU-länder. Det är såklart svårt att säga något definitivt om hur rättssäkerheten i de olika länderna förhåller sig till varandra och att siffrorna skiljer sig så mycket åt behöver inte nödvändigtvis bero på att processerna är olika rättssäkra – det kan handla om andra faktorer så som att olika länder i EU tar emot personer från olika länder, där asylskälen kan skilja sig åt. Men jag tror inte att det enbart går att förklara dessa stora skillnader med det. Det finns en skillnad i hur även liknande asylskäl bedöms mellan EU-länderna.

Olika välutvecklade system i övrigt

Även om alla länder har samma regelverk att följa i teorin ser det alltså olika ut hur man gör det i praktiken. Även när det gäller annat än skyddsbedömningen skiljer sig länderna åt. T ex ska alla EU-länder garantera en viss miniminivå på mottagande (exv någon form av ekonomisk ersättning, bostad, etc) – men i dagsläget ser det väldigt olika ut i olika medlemsstater. Vidare finns det regler kring familjeåterförening (dvs. rätten att få sin familj till landet efter att man fått uppehållstillstånd) – även här skiljer sig reglerna en del mellan länderna.

En anledning till att många människor söker asyl just i Sverige är att vår process ses som relativt rättssäker – dvs. vi är relativt bra på att följa reglerna. Sen finns det en felaktig uppfattning att det är enklare att få tillstånd i Sverige – det är inte helt sant. Om man tittar på procentandelen av beviljade tillstånd – i relation till antalet sökande alltså – har flera andra länder (som t ex Malta och Italien) haft högre beviljandeprocent.[7]

En annan anledning till att människor vill få sin asylansökan prövad i Sverige kan vara att man har familj eller vänner här. När människor ska skapa ett nytt liv så är behovet av trygghet kanske extra stort. Just nu kommer det främst syrier och eritreaner som asylsökande till Sverige.[8] I Sverige finns sedan tidigare flera personer med ursprung i just Syrien och Eritrea vilket gör att nyanlända kan ha befintliga nätverk här.

Sammanfattning

Det jag försöker visa på är att det inte finns en anledning till att Sverige beviljar fler uppehållstillstånd än andra länder – det finns flera. Dels handlar det om synen på, och uppfattningen av, det svenska systemet: Att vi är lite bättre på vårt mottagande. Att vi har lite bättre system för att se till att återförena familjer. Att vi har lite mer rättssäkra processer på plats för att utreda asylskäl. Dels handlar det om att människor kan ha befintliga kontakter (nätverk) på plats.

Jag skulle alltså vilja påstå att det faktum att många andra länder beviljar färre tillstånd än Sverige beror dels på att de har ett färre faktiskt antal asylsökande än vi, dels på att processerna kanske inte alltid går helt rätt till.[9]

Så, bryter de andra länderna mot sina internationella förpliktelser?

Svaret på den ställda frågan får nog därför bli ”njae” eller ”ibland” eller ”det beror på”. Skillnaden på mängden beviljade tillstånd beror ju bland annat på de anledningar jag tagit upp här. Mindre antal beviljade tillstånd beror alltså inte nödvändigtvis på att man bryter mot internationella/europeiska förpliktelser och struntar i att bevilja skydd till människor som har behov av det utan t ex på att man har färre sökande. Däremot måste övriga EU-länder se till att följa de regler om mottagande osv som man kommit överens om (men vissa delar av direktiven börjar formellt inte gälla förrän 2015, så innan dess är det svårt att säga att de bryts emot). Det händer helt säkert att andra länder bryter mot sina förpliktelser genom att t ex göra felaktiga skyddsbedömningar (precis som att det sker i Sverige, det räcker att titta på hur många gånger Sverige fällts av FN:s tortyrkommitté för att se att det händer). Det finns även rapporter om att flyktingar utsätts för s.k. pushbacks – man släpps inte in i EU och tillåts inte söka asyl alls, utan tvingas tillbaka.[10] Att inte få söka asyl, att inte få sina skyddsskäl korrekt utredda och att inte beviljas skydd om man är i behov av det är definitivt brott mot de internationella åtaganden samtliga EU-länder är bundna att följa.

————–

[1] Siffrorna kommer härifrån: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Asylum_statistics

[2] Se EU-domstolens dom i N. S. (C‑411/10) mot Secretary of State for the Home Department och M. E. (C‑493/10), A. S. M., M. T., K. P., E. H. mot Refugee Applications Commissioner, Minister for Justice, Equality and Law Reform, Europadomstolens dom i M.S.S. v Belgium and Greece samt Migrationsöverdomstolens dom i MIG 2010:21.

[3] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d29f5/1393235256561/%C3%85rsredovisning+2013.pdf, s. 55

[4] se http://www.refworld.org/pdfid/52442af54.pdf, s. 100 för alla siffror.

[5] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d1aad/1406887602104/Avgjorda+asyl%C3%A4renden+2014+-+Asylum+desicions+2014.pdf.

[6] https://s3.amazonaws.com/unhcrsharedmedia/2013-global-trends/Global_Trends_PR_2014_06_20_EN.pdf.

[7] Se http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Asylum_statistics

[8] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[9] Migrationsverket håller dock inte helt med mig om det där sista. Se: http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=2D12B6293C386FAE4B4F9B3457F23252.sonny4?cid=25968641&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2Fnyheter%2Fvalet2014%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D3859884%26sidan%3D9.

[10] Se t ex http://www.mynewsdesk.com/se/amnesty_international__svenska_sektionen/news/grekland-stoppa-olagliga-pushbacks-av-flyktingar-och-migranter-83293

Ensamkommande barn ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig

”Det är ett viktigt och glädjande besked där principen om barnets bästa verkligen stärks”

Så säger Cecilia Malmström om domen som kom från EU-domstolen idag (6 juni 2013). Domen innebär att andra stycket i artikel 6 Dublinförordningen ska tolkas på ett sätt som betyder att ensamkommande barn (som huvudregel) ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig – även om de tidigare lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat.

Exempel: om ett barn först kom till i Italien och sökte asyl men nu har kommit till Sverige och sökt asyl så är det Sverige som ansvarar för att pröva ansökan om barnet befinner sig här. Barnet ska alltså inte tvingas tillbaka till Italien för att få sin ansökan prövad där.

Det finns två undantag från huvudregeln:

1) om barnet har familjemedlemmar som lagligen uppehåller sig i ett annat medlemsland

2) om barnet redan har fått sina skyddsskäl prövade i ett annat medlemsland

Domen är viktig. Inte bara för att den innebär nödvändiga förtydliganden och efterlängtade förändringar kring hur ensamkommande barns asylansökningar ska hanteras, utan även för att den har ett så tydligt fokus på barnets bästa.

Domstolen uttalar bland annat:

”Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns […] att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

Artikel 6 andra stycket i Dublinförordningen får således inte tolkas på så sätt att den kränker nämnda grundläggande rättighet.”

Lästips:

Barnets bästa främst

Inslag i Ekot

Migrationsverket uttalar sig om domen i Ekot

Läs hela domen på svenska här