Försvårad återförening för svenska medborgare – en okänd konsekvens av den nya ”asyllagstiftningen”

Den 21 juni röstar riksdagen om det som omtalas som den nya ”asyllagstiftningen”. Lagstiftningen har främst blivit känd (och hårt kritiserad) för att den innebär att människor som flytt krig kommer att hindras från att återförenas med sina familjemedlemmar. Men faktum är att det finns förslag i lagstiftningen som inte bara rör asylsökande.

För ansökningar om återförening som registreras från och med det datum lagen träder ikraft (det verkar bli den 20 juli i år) gäller nämligen att personen som är bosatt i Sverige – den s.k. anknytningspersonen – måste tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja både sig själv och den hen vill återförenas med. Dessutom innebär det nya, utvidgade, försörjningskravet att anknytningspersonen måste ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och den anhörige. Enligt Migrationsverkets nuvarande syn[1] innebär det här att ”[m]ed utgångspunkt från den bedömning rörande hushålls trångboddhet som återfinns i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2013:1) om ekonomiskt bistånd, ska en bostad för två vuxna utan barn utöver kök eller kokvrå minst innehålla vardagsrum och sovrum. Om barn ska bo i bostaden, krävs att den innehåller flera sovrum. Två minderåriga barn kan dela sovrum.”. För ett vuxet par krävs alltså minst en 2:a.[2]

Kraven gäller som utgångspunkt för alla – inte endast asylsökande. (Se nedan för en lista på undantag)

Många svenskar reser runt i världen idag. Tänk dig t.ex. den nybakade studenten som drar till Australien. Det är inte helt ovanligt att de blir kära i någon som råkar vara bosatt där, eller i ett annat land. Ganska ofta vill man i en sådan situation så småningom flytta ihop med sin partner här i Sverige.

För dessa unga svenskar, som kanske ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden eller kunnat skaffa ett tryggt och stabilt boende, kommer det här att bli betydligt svårare om den nya lagstiftningen röstas igenom den 21 juni.

(En otillräcklig ekonomisk situation och ett otryggt boende är såklart inget som endast är sammankopplat med yngre personer. Situationen kan vara minst lika svår för äldre personer, men så här i studenttider fick studentglobetrotterna tjäna som exempel.)  

————————————————————————–

Föreslagna undantag från försörjningskravet:[3]

  • Om den person man åberopar anknytning till är ett barn.
  • För flyktingar gäller försörjningskravet ”bara” om
    1. om ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter att anknytningspersonen förklarats vara flykting
    2. om familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som familjen har särskild anknytning till, eller
    3. om utlänningen och anknytningspersonen har en nyetablerad relation[4].

I praktiken innebär undantagen att flyktingar i många fall kommer att omfattas av försörjningskraven.

————————————————————————-

[1] Migrationsverkets föreskrifter om försörjningskravet vid anhöriginvandring, MIGRFS 04/2015, se http://www.migrationsverket.se/download/18.2bbf7de914c17a2ed264692/1433503173434/MIGRFS+4+2015.pdf

[2] Det är i dagsläget inte helt klart om denna syn på bostadsstorlek kommer att vara det som ska gälla, det är inte heller klart hur mycket en person kommer att behöva tjäna för att anses kunna försörja sig och sin partner. Se Prop. 2015/16:174, s. 48.

[3] Se 10§ i nya lagförslaget, Prop. 2015/16:174, s. 7 f.

[4] Med nyetablerad relation avses äktenskap eller samboförhållanden där makarna eller samborna inte sammanbott utomlands en längre tid och förhållandet inte heller på annat sätt framstår som väl etablerat, se Prop. 2015/16:174, s. 46.

 

Annonser

Familjeåterförening enligt den föreslagna lagen – ett exempel

I veckan kom regeringens förslag om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Förslaget innebär i korthet:

  1. Människor som anses vara i behov av skydd ska inte längre beviljas permanenta uppehållstillstånd utan tillfälliga. De som beviljas status som flyktingar ska få treåriga tillstånd, de som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande ska få ettåriga tillstånd. Övriga skyddsbehövande ska inte beviljas tillstånd överhuvudtaget. (Kvotflyktingar ska fortsatt beviljas permanenta tillstånd)
  2. Bestämmelsen om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter tas bort och ersätts av en bestämmelse som säger att tillstånd kan beviljas om det skulle strida mot internationella konventioner Sverige är bundet till om tillstånd nekades. Det ska inte längre finnas en särskild humanitär grund för barn. Tillstånd som beviljas enligt den här nya grunden ska vara ettåriga. Det innebär bl.a att ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer att beviljas ettåriga tillstånd om & om igen fram till dess att de fyller 18 år. Då är de vuxna och anses inte längre behöva ett ordnat mottagande i hemlandet så då ska de ut. Ett slags väntetillstånd införs alltså.
  3. Slutligen ska personer som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande överhuvudtaget inte ha rätt att återförenas med sina familjer. Lena Rösell har gjort en pedagogisk översikt över vilka det framförallt drabbar här.

Flera personer har redan kritiserat förslaget på olika vis.[1] Vi kommer helt säkert återkomma till innebörden av de olika delarna av förslaget fler gånger här på bloggen.

Idag tänkte jag dock fokusera på familjeåterförening. I januari skrev jag en tentafråga om just möjligheterna att få återförenas med familjemedlemmar. Studenterna behövde då inte skriva något om hur rätten skulle påverkas enligt regeringens nya förslag – vi visste ju ännu inte så mycket om hur de skulle utformas.

Nu när vi fått förslagen tänkte jag därför att jag själv skulle använda just tentafrågan för att ge ett tydligt exempel på hur möjligheterna till återföring med familjemedlemmar påverkas i och med de nya förslagen:

”A kom som asylsökande till Sverige från Syrien för ett år sedan. Hen har nu fått permanent uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. A:s familj är dock kvar i Syrien.

Familjen, bestående av partnern B samt barnen C (19 år), D (15 år) samt E (11 år), har alltid bott tillsammans och vill nu återförenas med A i Sverige. Resonera kring deras möjligheter att beviljas tillstånd för att få återförenas i Sverige. Bortse från möjligheten att familjemedlemmarna själva tar sig till Sverige och söker asyl.”

Enligt nu gällande utlänningslag skulle möjligheterna för familjen att återförenas se ut så här:

A:s familj har viss möjlighet att få återförenas med A i Sverige. Det är dock olika svårt för de olika familjemedlemmarna.

B är A:s make/maka eller sambo (det framgår av frågan att ”de alltid har bott ihop”. Barnen D och E är under 18 år (barn enligt utlänningslagen, se 1 kap. 2 §). För B, D och E gäller reglerna i 5 kap 3 § utlänningslagen förutsatt att barnen är ogifta. Enligt detta lagrum ska B, D och E beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A om inte annat följer av 5 kap 17–17 b §§ utlänningslagen (t.ex. om personen utgör ett hot mot allmän ordning och
säkerhet.)

Barnet C är däremot över 18 år och räknas därför inte som “ogift barn” (5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen jfr med 1 kap. 2 § utlänningslagen). C:s ansökan om uppehållstillstånd behandlas därför enligt bestämmelserna i 5 kap 3 a § utlänningslagen. Enligt detta lagrum får uppehållstillstånd ges till C om C kan anses uppfylla kraven enligt 5 kap 3 a § 1 st 2 p utlänningslagen (om ett särskilt beroendeförhållande finns mellan C och A). För detta krävs:

  1. Att A och C är nära anhöriga vilket de är.
  2. Att de har bott tillsammans (i hushållsgemenskap) i hemlandet. Här krävs att sammanboende har varat fram till att A lämnade landet, dvs de ska ha bott ihop direkt före A:s flykt. Det har de.
  3. Att en ansökan om återförening lämnats in relativt snart efter att A beviljats tillstånd i Sverige. Det har den eftersom A nu fått tillstånd i Sverige. Det spelar ingen roll att A kom hit redan för ett år sedan då det avgörande är när ansökan Det tar ju ett tag dels för A att ta sig till Sverige, dels för de svenska migrationsmyndigheterna att besluta i ett asylärende. Eftersom det inte möjligt för familjemedlemmar att beviljas återförening före det att anknytningspersonen, i detta fall A, beviljats ett tillstånd måste det accepteras att familjemedlemmarna lever viss tid isär. Anledningen till att familjemedlemmarna ska ha levt ihop fram till A:s flykt hänger ihop med nästa kriterium, nämligen;
  4. Att det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan A och C. Här görs en helhetsbedömning av deras relation men klart är att det krävs något ”mer” än det faktum att de är nära släktingar, de ska nämligen ”svårligen kunna leva isär”. (Detta är en bedömningsfråga som vi har för lite information för att avgöra i detta fall).

Om C inte uppfyller kraven för att kunna beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen finns ytterligare en möjlighet genom 5 kap 3 a 3 st 2-3 p utlänningslagen. Här måste det i så fall finnas udda och ömmande omständigheter.

Skillnaden är alltså att för B, D och E finns en presumtion för att de ska få uppehållstillstånd medan det för C blir en tolkningsfråga om tillstånd kan beviljas eller inte.

Om regeringens förslag antas kommer samma familjs ansökan att behandlas enligt följande:

A har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (4 kap 2 § +5 kap 1 § utlänningslagen). Hens tillstånd har tidsbestämts till ett år (enligt 5 § i den föreslagna lagen). Ingen i A:s familj kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A eftersom ”den person som de åberopar anknytning till [A] är en alternativt skyddsbehövande som har beviljats ett uppehållstillstånd som har tidsbegränsats” (8 § i den föreslagna lagen).

(Beskrivningen ovan gäller familjer där den person som de åberopar anknytning till har ansökt om asyl efter den 24 november 2015. Om den person som familjen åberopar anknytning till fick sin ansökan om uppehållstillstånd registrerad hos Migrationsverket med registreringsdatum senast den 24 november 2015 kan uppehållstillstånd för återförening beviljas även om personen fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande).[2]


Regeringen har föreslagit att bestämmelserna i den nya lagen ska träda i kraft den 31 maj i år.


[1] Se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/article22254211.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article22253165.ab
http://www.metro.se/metro-debatt/det-ar-flyktingarna-som-behover-andrum-inte-sverige/EVHpbl!oTmHcQEp1fQSE/

[2] 8 § 2 st i den föreslagna lagen. Se Utkast till lagrådsremiss, Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, s. 5 (http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf)

Brist på lagstiftning omöjliggör barns rättigheter

(Här kan du läsa en debattartikel på samma tema)

—————————-

Enligt barnkonventionen ska Sverige säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja.[1] Barnkonventionen innebär ingen absolut rätt till återförening men innebär en rätt för barn att få sin ansökan om återförening behandlad på ett “positivt, humant och snabbt sätt”.[2]

Regler om att få återförenas finns även i den svenska utlänningslagen och i EU-direktivet om familjeåterförening.

Enligt svensk rätt har dock barn ingen processbehörighet i mål om familjeåterförening – dvs. barn har inte getts någon egen rätt att ”sätta igång” en process. För att en ansökan ska prövas av domstol krävs att barnets föräldrar, eller en annan särskilt utsedd person, bekräftar barnets ansökan.

För att föräldrar, eller en annan person, ska kunna bekräfta ansökan krävs att de kan visa att de är rätt personer att bekräfta ansökan. Det krävs helt enkelt handlingar som visar vilka personerna är samt att de har vårdnaden om barnet (alternativt att de på något annat vis är utsedda att företräda barnet).

Att det är så här gör det svårt för barn att få sina ansökningar prövade. Det är extra svårt för barn från vissa länder. Kommer man ifrån ett land som utfärdar handlingar som anses ha lågt bevisvärde, t.ex. Afghanistan och Somalia, är det i stort sett omöjligt att kunna bevisa att en person får företräda en.

Om det inte går att visa vem som får företräda barnet kan barnets ansökan inte prövas utan ska avvisas.

Så även om ett barn själv kan lämna en ansökan om att få återförenas med sin familj så kommer ansökan inte att prövas om ingen kan visa att den har rätt att representera barnet. Istället kommer domstolen att avvisa ansökan och barnets ansökan om att återförenas kommer inte ens att prövas.

I praktiken innebär det här att det i vissa fall inte spelar någon som helst roll att alla krav som ställs enligt svensk lag för att få återförenas är uppfyllda. Kan ansökan inte ens prövas kan ett barns återförening med dess familj aldrig beviljas. 

Barn har alltså rättigheter de inte kan få tillgodosedda. 

Det här är (tyvärr) ingen nyhet. Redan 2009 uttalade Migrationsöverdomstolen att:

”Det vore önskvärt att det under sådana förhållanden fanns en möjlighet att exempelvis genom förordnande av offentligt biträde eller god man ge barnen en behörig ställföreträdare som kunde anhängiggöra och föra deras talan om rätt till uppehållstillstånd. Det ankommer emellertid inte på domstol utan på lagstiftaren att närmare överväga en sådan möjlighet.”[3]

Men trots att kravet på att någon ska representera barnet i en process i vissa fall både omöjliggör en familjeåterförening och innebär att Sverige kränker Europakonventionen och principen om barnets bästa har ingenting hänt på fem år.

Därför är jag väldigt glad över att Lawen Redar (S) nu lagt en motion för att äntligen få riksdagen att göra det Migrationsöverdomstolen bad om år 2009. Nu får vi hoppas att även resten av lagstiftarna (riksdagen) inser vikten av att låta barns rättigheter betyda något i praktiken.

—————————-

Förtydligande:
Som Terje Holmgren påpekat har problemen för biologiska föräldrar minskat i och med domarna MIG 2012:1 och MIG 2014:16 som tydliggör möjligheten att använda sig av DNA för att visa på biologiskt föräldraskap (och därigenom en presumtion för vårdnad). Problem kvarstår dock. För föräldralösa barn som vill återförenas med exempelvis syskon eller foster-/adoptivfamiljer är situationen ännu svårare. MIG 2009:17 (som citerades ovan) rörde t ex tre minderåriga syskon från Somalia som ville återförenas med en i Sverige bosatt vuxen syster. Systern i Sverige uppgav att hon var vårdnadshavare för sina syskon och lämnade in en handling från en somalisk domstol, ”transference of responsibility” till stöd för detta. Migrationsöverdomstolen ansåg dock inte att systern kunde visa att hon var ställföreträdare för syskonen. Domstolen betonade att somaliska handlingar har låg tillförlitlighet och konstaterade därefter att systern inte var behörig att föra barnens talan. Ansökan avvisades därför och familjens återförening omöjliggjordes.

—————————-

[1] Artikel 9.1 barnkonventionen.

[2] Artikel 10.1 barnkonventionen. När barnkonventionen skulle formuleras diskuterades ordvalet “positivt”. Det fanns två alternativa förslag, ”objektivt” och ”välvilligt”. Vissa deltagare ansåg dock att ”välvilligt” skulle innebära ett för tidigt omdöme. Ordet ”positivt” valdes eftersom det var starkare än ”objektivt” men ändå inte nödvändigtvis innebar att en ansökan alltid ska beviljas. (se s. 114 i Handbok om Barnkonventionen, 1. uppl., UNICEF Sverige, Stockholm, 2008)

[3] MIG 2009:17

Migrationsöverdomstolen undanröjer (ett) hinder för familjeåterförening

(Läs även Röda korsets kommentar till domen här)

I mars 2010 tolkade Migrationsverket ett antal domar från Migrationsöverdomstolen på ett sätt som kom att innebära att personer var tvungna att styrka sin identitet för att få återförenas med familjemedlemmar i Sverige.[1]

Genom Migrationsverkets tolkning ställdes ett närmast absolut krav på pass i alla familjeåterföreningsärenden – något som fick stora konsekvenser för bland annat somaliska medborgare som helt saknar möjlighet att skaffa pass som godkänns i Sverige.

I januari 2012 kom en dom (MIG 2012:1) som förklarar att en bevislättnadsprincip ibland kan användas. Migrationsöverdomstolen menar i domen att höga krav på att styrka identitet är motiverade för att kunna säkra allmänna och enskilda intressen men att det i situationer där barnets bästa riskeras kan finnas skäl att avvika från huvudregeln om styrkt identitet.

Om en DNA-utredning styrker att den sökande och anknytningspersonen är föräldrar till ett gemensamt barn kan det vara tillräckligt att en sökande gör sin identitet sannolik. Bevislättnadsprincipen innebär alltså att det i vissa fall är möjligt att frångå huvudregeln om styrkt identitet.

Domen var efterlängtad och gav definitivt effekt på så vis att fler familjer än tidigare kunde återförenas (tidigare var det ju som sagt i praktiken helt omöjligt för människor med viss nationalitet att få återförenas i Sverige).

Men ganska snart uppstod problem. Migrationsverket valde att tolka domen på så vis att endast barnfamiljer, som stadigvarande sammanbott i utlandet under två år, kunde få en möjlighet till det lägre beviskravet. Det utvecklades alltså, utan lagstöd, ett slags ”krav” att föräldrar och barn skulle ha levt tillsammans utomlands (i hushållsgemenskap) för att bevislättnaden skulle kunna komma i fråga.[2]

I oktober 2013 meddelade MiÖD därför prövningstillstånd i ett ärende där situationen var så här:

”En somalisk man ansökte i februari 2012 om uppehållstillstånd på anknytning till sin hustru och son i Sverige. De hade berättat att de gift sig 2007. Maken hade efter giftermålet tvingas bo på annan ort än hustrun på grund av studier. 2008 flyttar makarna tillsammans till gemensam adress. 2009 flyr kvinnan Somalia och beviljas uppehållstillstånd i Sverige som skyddsbehövande. Migrationsverket avslår i juli 2012 mannens ansökan om återförening med motiveringen att han inte har styrkt sin identitet vilket krävs eftersom makarna inte har bott stadigvarande tillsammans i hemlandet. Ärendet överklagas till migrationsdomstolen som återförvisar målet för att ytterligare utredning ska göras. Migrationsverket genomför en dna-analys samt ytterligare en muntlig utredning med mannen. Under utredningen berättar mannen återigen om sin familj som nu består av två barn och makan. Dna-analysen visar att mannen med 99,999% sannolikhet är barnens far. I februari 2013 avslår Migrationsverket igen mannens ansökan om uppehållstillstånd med motiveringen att han saknar pass och att hans ansökan enbart på den grunden ska avslås. Målet överklagas till migrationsdomstolen som avslår överklagandet med motiveringen att makarna inte har levt i hushållsgemenskap i Somalia.”[3]

Prövningstillstånd beviljades för att Migrationsöverdomstolen skulle svara på denna fråga:

Krävs att föräldrarna och barnet har levt i hushållsgemenskap innan anknytningspersonen kom till Sverige för att bevislättnadsregeln i fråga om identitet enligt MIG 2012:1 ska vara tillämplig?

Nu har äntligen domen kommit där Migrationsöverdomstolen klargör vad som gäller.[4] Enligt domstolen är det inte en förutsättning att föräldrar och barn levt tillsammans utomlands (i hushållsgemenskap) för att bevislättnad ska kunna komma i fråga.

Med domstolens ord låter det så här:

”En av omständigheterna i rättsfallet [MIG 2012:1] var att föräldrarna och barnet hade sammanbott utomlands före anknytningspersonens ankomst till Sverige. Visserligen är detta en omständighet som generellt sett ska beaktas vid prövningen av ett ärende om familjeåterförening. Att både föräldrar och barn levt tillsammans utomlands i hushållsgemenskap är dock inte en förutsättning för att bevislättnad rörande en sökande förälders identitet ska kunna komma i fråga. Mot bakgrund av att DNA-analyser visat att [sökanden] med största sannolikhet är far till [NN och NN] har Migrationsverket och migrationsdomstolen alltså inte haft fog för att neka [sökanden] bevislättnad avseende hans identitet enbart på den grunden att han inte levt i hushållsgemenskap i hemlandet med såväl sin hustru som sina barn.”

Migrationsöverdomstolen betonar också att en proportionalitetsbedömning måste göras där domstolen ska väga familjens intresse av att återförenas mot de samhälleliga intressen som kräver ett klarläggande av identitet, bl.a. säkerhet och reglerad invandring. I det här målet väger, enligt Migrationsöverdomstolens uppfattning, intresset av familjeåterförening tyngst.

Mot bakgrund av allt ovanstående anser Migrationsöverdomstolen att bevislättnadsregeln visst kan tillämpas.

Dessutom klargör domstolen att en helhetsbedömning måste göras när en bedömning av om makar ”stadigvarande sammanbott” görs. ”Hur länge sammanboendet har varat är inte ensamt avgörande utan är bara en av flera omständigheter som ska beaktas.” Kravet på två års samboende är alltså inte giltigt.

Att domstolen nu tydliggjort hur (och när) bevislättnadsregeln kan användas är otroligt viktigt för många familjer. Det är en skam att Migrationsöverdomstolen dröjt så länge med att fastslå att Migrationsverkets tolkning varit felaktig.

Tyvärr kvarstår flera hinder gällande familjeåterförening. Mer om problemen och exempel på hur de yttrar sig finns i rapporten Familjeåterförening – en (o)möjlighet?.

————–

(Diskussionen kring om makar stadigvarande sammanbott eller ej har att göra med att ett uppehållstillstånd kan vara permanent endast om makarna har just stadigvarande sammanbott utomlands. I annat fall ska uppehållstillståndet vara tidsbegränsat vid det första beslutstillfället. Om ett tillstånd är permanent krävs inget pass, vilket däremot är fallet om ett tillstånd är tidsbegränsat.)

————–

[1] Rättschefens rättsliga ställningstagande angående kraven på pass och klarlagd identitet i ärenden om uppehållstillstånd, RCI 03/2010, beslutad 2010-03-11, nu borttagen från MIV:s hemsida eftersom det ersatts av senare ställningstaganden.

[2] Se Migrationsverkets argumentation i UM- 3485-13, meddelad den 15 augusti 2014 samt även Migrationsverket, VCM nr 3/2013, s. 32.

[3] Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Rädda Barnen, Sociala Missionen och Svenska Röda Korset, Familjeåterförening – en (o)möjlighet?, Nulägesrapport 2013, s. 21.

[4] UM 3485-13, meddelad den 15 augusti 2014.