Orden ”absolut krävs” används inte i lagstiftning. Förrän nu.*

Idag är det den internationella flyktingdagen. UNHCR har (som varje år den här dagen) kommit med uppdaterade siffror på hur många människor som är tvingade på flykt runt om i världen. Antalet – 65,3 miljoner – är högre än vad som hittills någonsin rapporterats.
51% av dem är barn.[1]

Idag har riksdagen debatterat  det nya lagförslag som väntas röstas igenom imorgon.[2] Lagförslaget handlar bland annat om att skyddsbehövande personer inte längre ska beviljas permanenta tillstånd som huvudregel. Tillstånden ska istället vara tillfälliga.

Vuxna personer som beviljas tillfälliga uppehållstillstånd kan senare beviljas permanenta tillstånd – om personen skaffat ett jobb och en inkomst.

I det första utkastet till förslag fanns ingen liknande möjlighet för varken pensionärer eller barn att beviljas permanenta uppehållstillstånd,[3] något som stötte på kritik från ett flertal remissinstanser.

Att barns möjligheter att få permanenta tillstånd skulle knytas till (deras eventuella föräldrars möjlighet att skaffa) arbete, kritiserades främst utifrån barnkonventionen. Kanske skavde det särskilt med tanke på regeringens (pågående) arbete med att göra barnkonventionen till svensk lag.[4]

För trots det arbetet är faktum att i första utkastet till ny lagstiftning nämndes inte barnkonventionen överhuvudtaget.[5] Inte en enda gång.

Flera remissinstanser lyfte att barnkonventionen i och för sig inte alltid kräver att barn beviljas permanenta uppehållstillstånd men att det däremot alltid krävs en individuell bedömning av ett barns situation för att bestämmelsen om barnets bästa (artikel 3 i barnkonventionen) ska kunna anses vara uppfylld. Det är alltså inte tillräckligt att endast göra en individuell bedömning av själva skyddsbehovet, det måste även finnas möjlighet att göra en individuell bedömning av vilken typ av tillstånd (tillfälligt eller permanent) barnet bör beviljas för att barnkonventionen fullt ut ska kunna anses vara respekterad. För även om barnkonventionen inte är svensk lag (ännu) så är svenska lagstiftare folkrättsligt bundna av konventionen. Det innebär att lagstiftaren har ett ansvar att se till att vår lagstiftning stämmer överens med vad som anges i barnkonventionen.

I Advokatsamfundets remissvar framkom bland annat att:
”Advokatsamfundets bedömning [är] att den föreslagna lagen, för att uppfylla förpliktelserna enligt barnkonventionen, bör innehålla en möjlighet för beslutande myndigheter och domstolar att bevilja ett permanent uppehållstillstånd […]”[6]

Rådgivningsbyrån anförde i sin tur att:
Det ”bör [åtminstone] införas någon form av ventil, exempelvis utformad som särskilda skäl eller liknande, som gör att det i vissa fall ska gå att bevilja ett permanent uppehållstillstånd. Exempel på situationer när detta är motiverat är då de förhållanden som motiverar ett behov av skydd som flykting eller alternativt skyddsbehövande helt uppenbart inte kommer att upphöra inom en överskådlig framtid eller när det berörde är svårt traumatiserad och av läkarexpertis bedöms behöva en trygghet för att överhuvudtaget kunna rehabiliteras.”[7]

Vid en första anblick av det förslag som nu ligger på bordet kan det nog se ut som om lagstiftaren faktiskt lyssnat på remissinstanserna. I förslaget finns nämligen en nyhet, § 18, som ser ut så här:

”Ett utländskt barn som ska beviljas ett uppehållstillstånd som ska tidsbegränsas […] får ges ett permanent uppehållstillstånd om det vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd.”

Här får vår juridiska granskning ta vid. För vad är det egentligen lagstiftaren uppställer för krav?

Jo. För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs först och främst att barnets ansetts ha ett skyddsbehov eller att det annars skulle strida mot ett konventionsåtagande att neka barnet ett tillstånd. När det står klart att barnet ska beviljas ett tillstånd ska vi gå vidare till steg två – bedömningen av hur långt tillståndet ska vara.

För att ett barn ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs tre saker:

  1. Att det finns ”synnerligen ömmande omständigheter” (= juridiska för att det är en bestämmelse som ska tillämpas restriktivt, endast i ”särskilda undantagsfall”)
  2. Att undantagsfallet som föreligger är kopplat till att barnet har ett ”varaktigt nedsatt hälsotillstånd” (= det räcker alltså inte med något övergående utan det måste vara en situation där barnets hälsa är nedsatt under lång tid, kanske för alltid)
  3. På grund av det ovanstående måste det sen ”absolut krävas” att barnets beviljas ett permanent uppehållstillstånd.

Alla dessa tre krav måste vara uppfyllda samtidigt.

Men går det någonsin att säga att det absolut krävs att ett barn beviljas ett permanent uppehållstillstånd? Går det alls att bevisa att något någonsin absolut krävs? Jag skulle säga att det är väldigt svårt (för att inte säga omöjligt).

Förmodligen är det därför orden ”absolut krävs” inte används i lagstiftning. Förrän nu.* (Som en liten empirisk undersökning har jag frågat de professorer på Juridiska fakulteten i Stockholm som jag sprungit på de senaste veckorna om de någonsin sett orden ”absolut krävs” i lagtext. Hittills har ingen svarat ja.)

Så visst, lagstiftaren kan hävda att man lyssnat på remissinstansernas kritik och infört en bestämmelse för att respektera barnkonventionens krav. Och alltid tillfredsställer väl lagstiftarens försök någon. (Det kan nämnas att Lagrådet överhuvudtaget inte nämnde bestämmelsen i sitt yttrande).[8] Men i praktiken är det här är en kosmetisk bestämmelse. Det är svårt att se hur den ska kunna tillämpas i praktiken.

Samtidigt fortskrider arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag – i syfte att stärka (vissa?) barns rättigheter.[9]

 

* Rätt ska vara rätt och då bör framföras att Caspian Rehbinder gjort mig uppmärksam på att orden absolut krävs faktiskt förekommer på ytterligare en plats i utlänningslagen. Nämligen i  3 a kap. 2 § p. 4. Det är en bestämmelse som rör vem som kan anses som familjemedlem till en EES-medborgare och därigenom anses ha så kallad uppehållsrätt. I fjärde punkten anges att andra än den allra närmaste släkten kan räknas som familjemedlem ”om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll
eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen”. Bestämmelsen grundar sig på EU:s rörlighetsdirektiv (2004/38/EG) där det framgår att en person ska ses som familjemedlem ”where serious health grounds strictly require the personal care of the family member by the Union citizen”.

—————————————

[1] UNHCR, Global Trends – Forced Displacement in 2015, publicerad 20 juni 2016, tillgänglig på http://www.unhcr.org/576408cd7

[2] Se debatten här: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/betankande/tillfalliga-begransningar-av-mojligheten-att-fa_H301SfU16. Läs lagförslaget här: http://www.regeringen.se/contentassets/075968fdd8c94788977dba14bae16444/forslag-om-att-tillfalligt-begransa-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige-prop.-201516174

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[4] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

[5] Jfr. http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf

[6] https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/Advokatsamfundet_sv/Remissvar/545164_20160314092543.pdf, s. 6.

[7] http://sweref.org/wp-content/uploads/2016/03/Lagradsremiss_begransningslagen.pdf, s. 6.

[8] http://lagradet.se/yttranden/Tillfalliga%20begransningar%20av%20mojligheten%20att%20fa%20uppehallstillstand.pdf

[9] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201619/

Familjeåterförening enligt den föreslagna lagen – ett exempel

I veckan kom regeringens förslag om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Förslaget innebär i korthet:

  1. Människor som anses vara i behov av skydd ska inte längre beviljas permanenta uppehållstillstånd utan tillfälliga. De som beviljas status som flyktingar ska få treåriga tillstånd, de som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande ska få ettåriga tillstånd. Övriga skyddsbehövande ska inte beviljas tillstånd överhuvudtaget. (Kvotflyktingar ska fortsatt beviljas permanenta tillstånd)
  2. Bestämmelsen om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter tas bort och ersätts av en bestämmelse som säger att tillstånd kan beviljas om det skulle strida mot internationella konventioner Sverige är bundet till om tillstånd nekades. Det ska inte längre finnas en särskild humanitär grund för barn. Tillstånd som beviljas enligt den här nya grunden ska vara ettåriga. Det innebär bl.a att ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer att beviljas ettåriga tillstånd om & om igen fram till dess att de fyller 18 år. Då är de vuxna och anses inte längre behöva ett ordnat mottagande i hemlandet så då ska de ut. Ett slags väntetillstånd införs alltså.
  3. Slutligen ska personer som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande överhuvudtaget inte ha rätt att återförenas med sina familjer. Lena Rösell har gjort en pedagogisk översikt över vilka det framförallt drabbar här.

Flera personer har redan kritiserat förslaget på olika vis.[1] Vi kommer helt säkert återkomma till innebörden av de olika delarna av förslaget fler gånger här på bloggen.

Idag tänkte jag dock fokusera på familjeåterförening. I januari skrev jag en tentafråga om just möjligheterna att få återförenas med familjemedlemmar. Studenterna behövde då inte skriva något om hur rätten skulle påverkas enligt regeringens nya förslag – vi visste ju ännu inte så mycket om hur de skulle utformas.

Nu när vi fått förslagen tänkte jag därför att jag själv skulle använda just tentafrågan för att ge ett tydligt exempel på hur möjligheterna till återföring med familjemedlemmar påverkas i och med de nya förslagen:

”A kom som asylsökande till Sverige från Syrien för ett år sedan. Hen har nu fått permanent uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. A:s familj är dock kvar i Syrien.

Familjen, bestående av partnern B samt barnen C (19 år), D (15 år) samt E (11 år), har alltid bott tillsammans och vill nu återförenas med A i Sverige. Resonera kring deras möjligheter att beviljas tillstånd för att få återförenas i Sverige. Bortse från möjligheten att familjemedlemmarna själva tar sig till Sverige och söker asyl.”

Enligt nu gällande utlänningslag skulle möjligheterna för familjen att återförenas se ut så här:

A:s familj har viss möjlighet att få återförenas med A i Sverige. Det är dock olika svårt för de olika familjemedlemmarna.

B är A:s make/maka eller sambo (det framgår av frågan att ”de alltid har bott ihop”. Barnen D och E är under 18 år (barn enligt utlänningslagen, se 1 kap. 2 §). För B, D och E gäller reglerna i 5 kap 3 § utlänningslagen förutsatt att barnen är ogifta. Enligt detta lagrum ska B, D och E beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A om inte annat följer av 5 kap 17–17 b §§ utlänningslagen (t.ex. om personen utgör ett hot mot allmän ordning och
säkerhet.)

Barnet C är däremot över 18 år och räknas därför inte som “ogift barn” (5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen jfr med 1 kap. 2 § utlänningslagen). C:s ansökan om uppehållstillstånd behandlas därför enligt bestämmelserna i 5 kap 3 a § utlänningslagen. Enligt detta lagrum får uppehållstillstånd ges till C om C kan anses uppfylla kraven enligt 5 kap 3 a § 1 st 2 p utlänningslagen (om ett särskilt beroendeförhållande finns mellan C och A). För detta krävs:

  1. Att A och C är nära anhöriga vilket de är.
  2. Att de har bott tillsammans (i hushållsgemenskap) i hemlandet. Här krävs att sammanboende har varat fram till att A lämnade landet, dvs de ska ha bott ihop direkt före A:s flykt. Det har de.
  3. Att en ansökan om återförening lämnats in relativt snart efter att A beviljats tillstånd i Sverige. Det har den eftersom A nu fått tillstånd i Sverige. Det spelar ingen roll att A kom hit redan för ett år sedan då det avgörande är när ansökan Det tar ju ett tag dels för A att ta sig till Sverige, dels för de svenska migrationsmyndigheterna att besluta i ett asylärende. Eftersom det inte möjligt för familjemedlemmar att beviljas återförening före det att anknytningspersonen, i detta fall A, beviljats ett tillstånd måste det accepteras att familjemedlemmarna lever viss tid isär. Anledningen till att familjemedlemmarna ska ha levt ihop fram till A:s flykt hänger ihop med nästa kriterium, nämligen;
  4. Att det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan A och C. Här görs en helhetsbedömning av deras relation men klart är att det krävs något ”mer” än det faktum att de är nära släktingar, de ska nämligen ”svårligen kunna leva isär”. (Detta är en bedömningsfråga som vi har för lite information för att avgöra i detta fall).

Om C inte uppfyller kraven för att kunna beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § 1 st 2 p utlänningslagen finns ytterligare en möjlighet genom 5 kap 3 a 3 st 2-3 p utlänningslagen. Här måste det i så fall finnas udda och ömmande omständigheter.

Skillnaden är alltså att för B, D och E finns en presumtion för att de ska få uppehållstillstånd medan det för C blir en tolkningsfråga om tillstånd kan beviljas eller inte.

Om regeringens förslag antas kommer samma familjs ansökan att behandlas enligt följande:

A har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (4 kap 2 § +5 kap 1 § utlänningslagen). Hens tillstånd har tidsbestämts till ett år (enligt 5 § i den föreslagna lagen). Ingen i A:s familj kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till A eftersom ”den person som de åberopar anknytning till [A] är en alternativt skyddsbehövande som har beviljats ett uppehållstillstånd som har tidsbegränsats” (8 § i den föreslagna lagen).

(Beskrivningen ovan gäller familjer där den person som de åberopar anknytning till har ansökt om asyl efter den 24 november 2015. Om den person som familjen åberopar anknytning till fick sin ansökan om uppehållstillstånd registrerad hos Migrationsverket med registreringsdatum senast den 24 november 2015 kan uppehållstillstånd för återförening beviljas även om personen fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande).[2]


Regeringen har föreslagit att bestämmelserna i den nya lagen ska träda i kraft den 31 maj i år.


[1] Se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/article22254211.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article22253165.ab
http://www.metro.se/metro-debatt/det-ar-flyktingarna-som-behover-andrum-inte-sverige/EVHpbl!oTmHcQEp1fQSE/

[2] 8 § 2 st i den föreslagna lagen. Se Utkast till lagrådsremiss, Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, s. 5 (http://www.regeringen.se/contentassets/6c532e0c5ef2406b9097ba9d93e43ce1/utkast-till-lagradsremiss-om-begransningar-av-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige.pdf)

Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel för skyddsbehövande – eller: konsten att nu gå bakåt i historien…

Tiden med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT)
En gång i tiden (fram t o m 1984) hade Sverige ett system där den som togs emot i Sverige som arbetskraftsinvandrare, som anhörig till en här bosatt person, som flykting eller på grund av flyktingliknande eller andra humanitära skäl först fick ett uppehållstillstånd som gällde ett år. Utlänningen var därmed ”regelmässigt accepterad som invandrare”. Den som hade beviljats tillstånd att vistas i Sverige under ett år beviljades vid utgången av tillståndet permanent tillstånd (PUT) – under förutsättning att det ”på grund av vandelsskäl” inte fanns skäl att avslå personens ansökan.[1]

Det var dock så att endast en handfull personer vägrades förlängning av uppehållstillstånd av vandelsskäl. Pga. detta började en fråga diskuteras bland politiker. [2]

Frågan löd: ”[innebär] den nuvarande ordning­en med minst två tillståndsprövningar […] en rimlig användning av tillgängliga resurser hos SIV [Statens invandrarverk, den tidens version av Migrationsverket] och polismyndigheterna?”. [3]

Politikerna ansåg att det behövde finnas starka skäl för att behålla en ordning där upprepade prövningar av tillstånd skulle ske –  i alla fall i ärenden där det från början stod klart att ett förlängt tillstånd skulle beviljas efter utgången av det första tillfälliga tillståndet. [4]

Det främsta skäl som lyftes fram för att behålla ett sådant dubbelt prövningssystem var att det låg ett psykologiskt värde i att en sökande vars vandel var tveksam visste att en prövning återstod. Det var alltså fråga om en preventiv funktion. En slags ”signalpolitik”.[5]

Ett annat skäl var att alla personer inte avser att stanna kvar i landet en längre tid utan att vissa så snabbt som möjligt vill återvända hem. Slutsatsen var dock att dessa personer inte skulle lida någon rättsförlust i att tillerkännas rätt att stanna i landet under obegränsad tid. De skulle ju kunna återvända när de ville eftersom ett PUT inte innebär något tvång att stanna kvar i ett land – endast ett tillstånd.

Politikerna landade i att övervägande skäl talade för att PUT beviljas redan från början eftersom ”det medför fördelar både från principi­ell synpunkt och genom att resurser för handläggning kan sparas och användas för mera angelägna ändamål”. I förarbeten anfördes att besparingar skulle uppkomma både hos polismyndigheterna och SIV. Minskningen av antalet ärenden beräknades uppgå till 8.000 – 10.000 vilket beräknades medföra en besparing på sammanlagt ca 20 årsarbetskrafter hos SIV och polismyndigheterna.[6]

En nästan enhällig remissopinion stödde förslaget att PUT redan från början skulle beviljas. SIV framhöll att en sådan ordning var ”positiv för invandrarna, samtidigt som den medför besparingar”.[7]

Det är alltså bakgrunden till att vi gav upp systemet med TUT som utgångspunkt och övergick till ett system där vi som huvudregel beviljar PUT. Det finns fortfarande undantag: arbetstillstånd, studietillstånd och tillstånd för par som vill leva tillsammans men som lever i en ny, sk. ”oetablerad”, relation. I dessa fall beviljas till att börja med TUT. Återstår arbetet/relationen efter två år beviljas som huvudregel PUT.

Historien har som bekant en förmåga att upprepa sig själv.
Flera riksdagspartier har under en tid öppnat för att TUT ska bli norm. Idag beslutade Moderaternas stämma om att TUT ska vara huvudregel för flyktingar som kommer till Sverige.

Det hörs oroväckande signaler om att även regeringen förhandlar om just detta.

Anledningen till att det gamla systemet med TUT har väckts till liv är att antalet människor som söker skydd i Sverige (och i resten av världen) har ökat. I slutet av 2011 var 42,5 miljoner människor tvingade på flykt.[8] I slutet av 2012 hade antalet höjts till 45,2 miljoner.[9] Då den högsta siffran sedan år 1994, då folkmordet i Rwanda utspelade sig. När år 2013 tog slut befann sig 51,2 miljoner människor på flykt från sina hem.[10] I slutet av förra året konstaterade UNHCR att antalet människor som tvingats fly ökat ytterligare och nu uppgick till 59,5 miljoner.[11] På bara fyra år har antalet människor på flykt ökat med 17 miljoner personer.

Även om 2/3 av alla människor på flykt faktiskt aldrig lämnar sina hemländer utan befinner sig på flykt inom landets gränser och även om 86% av samtliga personer på flykt befinner sig i utvecklingsländer så går det inte att komma ifrån att när fler människor tvingas fly, så söker fler människor asyl.[12]

Tanken bakom att återinföra systemet med TUT som huvudregel
Tanken med att återinföra systemet med TUT som huvudregel är inte att förbättra situationen för de asylsökande som kommer till Sverige utan att skicka signaler till människor på flykt att de bör söka sig någon annanstans.

Här bör lyftas fram att anledningarna till att asylsökande söker sig till vissa länder är dåligt utforskat. Troligen samverkar ett flertal faktorer, så som synen på hur rättssäkert ett land är, var den som flyr har landsmän, vänner och familj samt hur möjligheterna till jobb, bostad och familjeåterförening ser ut. PUT kan dock fungera som en av flera samverkande faktorer som gör att människor väljer att söka sig hit. En konsekvens av TUT är nämligen att färre personer kommer att kunna komma till Sverige genom familjeåterförening, så för de som vill minska det totala antalet människor som invandrar till Sverige så är det såklart ett attraktivt förslag. För människor som tror på möjligheter till integration och på vikten av att människor som splittrats i spåren av konflikter och förföljelse får återförenas med sina nära och kära bör förslaget vara mindre attraktivt. Likaså för de som vill ge barn en trygg uppväxtmiljö och för de som vill ge människor möjlighet till rehabilitering.

De asylsökande som kommer till Sverige nu har inte kortvariga skyddsbehov
För närvarande kommer huvuddelen av de asylsökande i Sverige ifrån Syrien (35%), Afghanistan (14%), Eritrea (8%), Irak (8%) och Somalia (5%). Dessutom är 5,5% statslösa palestinier av vilka de flesta varit bosatta i Syrien och alltså flyr av liknande skäl som övriga syrier.[13] Den gemensamma nämnaren för samtliga dessa asylsökande är att konflikterna i deras hemländer är – och förväntas vara – långvariga.

Det syriska inbördeskriget har rasat i fyra år. Ingenting tyder på att det är på väg att lösas. Somalia har varit söndertrasat i mer än tjugo år, och även om afrikanska unionen nått vissa framgångar mot Al-Shabaab i södra delarna på sistone, finns inget hopp om att våldet ska upphöra inom kort. Irak är i mångt och mycket en konfliktzon med stora IS-kontrollerade områden, svagt myndighetsskydd samt bristande respekt för mänskliga rättigheter. Eritrea har sedan självständigheten varit osäkert. Landet styrs av en hårdför regim och räknas som ett av världens värsta länder jämte främst Nordkorea. Det allvarliga läget i Afghanistan har förvärrats ytterligare sedan talibanernas våroffensiv 2014. Det råder inre väpnad konflikt i stora områden, kvinnor och barn är särskilt utsatta. Minoriteter, som hazarerna, likaså. Läget har varit mycket allvarligt under mer än ett decennium.

Gemensamt för samtliga dessa länder är att de, även när konflikterna en dag tar slut, kommer att ta lång tid att bygga upp och stabilisera.

I de största flyktingländerna, varifrån den absoluta majoriteten (75,5%) av de asylsökande i Sverige kommer, pågår alltså konflikter som inte tagit slut på många år och som inte heller väntas ta slut på många år. Att som huvudregel bevilja TUT, normalt sett giltiga i tre år, till människor vars skyddsbehov vanligen kommer att bestå längre tid än så innebär att tillstånden kommer att behöva förlängas vart tredje år. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson har gjort en jämförelse med somaliska asylsökande som i början av 2000-talet gavs tillfälliga uppehållstillstånd: ”När tillståndet gick ut ansökte de om permanent uppehållstillstånd. Då gick de in i prövningssystemet på nytt. Tillfälliga uppehållstillstånd renderar ofta i permanenta”.[14] Migrationsverket har varnat för att ett system med TUT som huvudregel skulle öka myndighetens arbetsbelastning.[15]

Antalet människor på flykt  minskar inte genom signalpolitik. Och eftersom många andra länder inom EU redan tillämpar system med TUT så är det inte säkert att det påverkar mängden asylsökande som ”söker sig” till just Sverige särskilt mycket. Det enda vi egentligen kan vara säkra på är att Migrationsverkets arbetsbelastning kommer att öka – precis det som var huvudanledningen till att Sverige övergav systemet med TUT för systemet med PUT alltså.

Hej dåtiden! 

Ps. Vill man verkligen göra något åt den ökande mängden asylansökningar bör man såklart ägna sina resurser åt att söka lösningar på de konflikter som pågår och satsa än mer på fredsskapande insatser.

Pps. Läs även nedanstående om hur ett system med TUT som huvudregel medför allvarliga konsekvenser för såväl integration, mänskliga rättigheter som barns uppväxter:

Amnesty: http://uttryck.amnesty.se/nej-till-tillfalliga-uppehallstillstand/
Röda korset: http://www.mynewsdesk.com/se/rodakorset/pressreleases/allvarliga-konsekvenser-om-tillfaelliga-uppehaallstillstaand-infoers-i-sverige-1235365
Socialdemokrater för tro och solidaritet: http://news.cision.com/se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet/r/bjereld–lat-inte-sd-s-utspel-styra-debatten,c9849064
Elisabeth Dahlin (Rädda barnens generalsekreterare), Viktor Banke (migrationsrättsjurist), Martin Ratcovich (doktorand i folkrätt) och jag: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article21589737.ab

———————————–

[1] Prop. 1983/84:144 s. 82 f.

[2] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[3] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[4] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[5] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[6] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[7] Prop. 1983/84:144 s. 85.

[8] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=4fd6f87f9&query=global%20trends

[9] http://www.unhcr.org/51bacb0f9.html

[10] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=5399a14f9&query=global%20trends

[11] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=556725e69&query=global%20trends

[12] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=556725e69&query=global%20trends

[13] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d1aab/1443685773037/Inkomna+ans%C3%B6kningar+om+asyl+2015+-+Applications+for+asylum+received+2015.pdf, hämtad 17 oktober 2015.

[14] http://www.svd.se/kds-forslag-skulle-fordubbla-arbetet-for-oss.

[15] http://www.svd.se/kds-forslag-skulle-fordubbla-arbetet-for-oss.