Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel för skyddsbehövande – eller: konsten att nu gå bakåt i historien…

Tiden med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT)
En gång i tiden (fram t o m 1984) hade Sverige ett system där den som togs emot i Sverige som arbetskraftsinvandrare, som anhörig till en här bosatt person, som flykting eller på grund av flyktingliknande eller andra humanitära skäl först fick ett uppehållstillstånd som gällde ett år. Utlänningen var därmed ”regelmässigt accepterad som invandrare”. Den som hade beviljats tillstånd att vistas i Sverige under ett år beviljades vid utgången av tillståndet permanent tillstånd (PUT) – under förutsättning att det ”på grund av vandelsskäl” inte fanns skäl att avslå personens ansökan.[1]

Det var dock så att endast en handfull personer vägrades förlängning av uppehållstillstånd av vandelsskäl. Pga. detta började en fråga diskuteras bland politiker. [2]

Frågan löd: ”[innebär] den nuvarande ordning­en med minst två tillståndsprövningar […] en rimlig användning av tillgängliga resurser hos SIV [Statens invandrarverk, den tidens version av Migrationsverket] och polismyndigheterna?”. [3]

Politikerna ansåg att det behövde finnas starka skäl för att behålla en ordning där upprepade prövningar av tillstånd skulle ske –  i alla fall i ärenden där det från början stod klart att ett förlängt tillstånd skulle beviljas efter utgången av det första tillfälliga tillståndet. [4]

Det främsta skäl som lyftes fram för att behålla ett sådant dubbelt prövningssystem var att det låg ett psykologiskt värde i att en sökande vars vandel var tveksam visste att en prövning återstod. Det var alltså fråga om en preventiv funktion. En slags ”signalpolitik”.[5]

Ett annat skäl var att alla personer inte avser att stanna kvar i landet en längre tid utan att vissa så snabbt som möjligt vill återvända hem. Slutsatsen var dock att dessa personer inte skulle lida någon rättsförlust i att tillerkännas rätt att stanna i landet under obegränsad tid. De skulle ju kunna återvända när de ville eftersom ett PUT inte innebär något tvång att stanna kvar i ett land – endast ett tillstånd.

Politikerna landade i att övervägande skäl talade för att PUT beviljas redan från början eftersom ”det medför fördelar både från principi­ell synpunkt och genom att resurser för handläggning kan sparas och användas för mera angelägna ändamål”. I förarbeten anfördes att besparingar skulle uppkomma både hos polismyndigheterna och SIV. Minskningen av antalet ärenden beräknades uppgå till 8.000 – 10.000 vilket beräknades medföra en besparing på sammanlagt ca 20 årsarbetskrafter hos SIV och polismyndigheterna.[6]

En nästan enhällig remissopinion stödde förslaget att PUT redan från början skulle beviljas. SIV framhöll att en sådan ordning var ”positiv för invandrarna, samtidigt som den medför besparingar”.[7]

Det är alltså bakgrunden till att vi gav upp systemet med TUT som utgångspunkt och övergick till ett system där vi som huvudregel beviljar PUT. Det finns fortfarande undantag: arbetstillstånd, studietillstånd och tillstånd för par som vill leva tillsammans men som lever i en ny, sk. ”oetablerad”, relation. I dessa fall beviljas till att börja med TUT. Återstår arbetet/relationen efter två år beviljas som huvudregel PUT.

Historien har som bekant en förmåga att upprepa sig själv.
Flera riksdagspartier har under en tid öppnat för att TUT ska bli norm. Idag beslutade Moderaternas stämma om att TUT ska vara huvudregel för flyktingar som kommer till Sverige.

Det hörs oroväckande signaler om att även regeringen förhandlar om just detta.

Anledningen till att det gamla systemet med TUT har väckts till liv är att antalet människor som söker skydd i Sverige (och i resten av världen) har ökat. I slutet av 2011 var 42,5 miljoner människor tvingade på flykt.[8] I slutet av 2012 hade antalet höjts till 45,2 miljoner.[9] Då den högsta siffran sedan år 1994, då folkmordet i Rwanda utspelade sig. När år 2013 tog slut befann sig 51,2 miljoner människor på flykt från sina hem.[10] I slutet av förra året konstaterade UNHCR att antalet människor som tvingats fly ökat ytterligare och nu uppgick till 59,5 miljoner.[11] På bara fyra år har antalet människor på flykt ökat med 17 miljoner personer.

Även om 2/3 av alla människor på flykt faktiskt aldrig lämnar sina hemländer utan befinner sig på flykt inom landets gränser och även om 86% av samtliga personer på flykt befinner sig i utvecklingsländer så går det inte att komma ifrån att när fler människor tvingas fly, så söker fler människor asyl.[12]

Tanken bakom att återinföra systemet med TUT som huvudregel
Tanken med att återinföra systemet med TUT som huvudregel är inte att förbättra situationen för de asylsökande som kommer till Sverige utan att skicka signaler till människor på flykt att de bör söka sig någon annanstans.

Här bör lyftas fram att anledningarna till att asylsökande söker sig till vissa länder är dåligt utforskat. Troligen samverkar ett flertal faktorer, så som synen på hur rättssäkert ett land är, var den som flyr har landsmän, vänner och familj samt hur möjligheterna till jobb, bostad och familjeåterförening ser ut. PUT kan dock fungera som en av flera samverkande faktorer som gör att människor väljer att söka sig hit. En konsekvens av TUT är nämligen att färre personer kommer att kunna komma till Sverige genom familjeåterförening, så för de som vill minska det totala antalet människor som invandrar till Sverige så är det såklart ett attraktivt förslag. För människor som tror på möjligheter till integration och på vikten av att människor som splittrats i spåren av konflikter och förföljelse får återförenas med sina nära och kära bör förslaget vara mindre attraktivt. Likaså för de som vill ge barn en trygg uppväxtmiljö och för de som vill ge människor möjlighet till rehabilitering.

De asylsökande som kommer till Sverige nu har inte kortvariga skyddsbehov
För närvarande kommer huvuddelen av de asylsökande i Sverige ifrån Syrien (35%), Afghanistan (14%), Eritrea (8%), Irak (8%) och Somalia (5%). Dessutom är 5,5% statslösa palestinier av vilka de flesta varit bosatta i Syrien och alltså flyr av liknande skäl som övriga syrier.[13] Den gemensamma nämnaren för samtliga dessa asylsökande är att konflikterna i deras hemländer är – och förväntas vara – långvariga.

Det syriska inbördeskriget har rasat i fyra år. Ingenting tyder på att det är på väg att lösas. Somalia har varit söndertrasat i mer än tjugo år, och även om afrikanska unionen nått vissa framgångar mot Al-Shabaab i södra delarna på sistone, finns inget hopp om att våldet ska upphöra inom kort. Irak är i mångt och mycket en konfliktzon med stora IS-kontrollerade områden, svagt myndighetsskydd samt bristande respekt för mänskliga rättigheter. Eritrea har sedan självständigheten varit osäkert. Landet styrs av en hårdför regim och räknas som ett av världens värsta länder jämte främst Nordkorea. Det allvarliga läget i Afghanistan har förvärrats ytterligare sedan talibanernas våroffensiv 2014. Det råder inre väpnad konflikt i stora områden, kvinnor och barn är särskilt utsatta. Minoriteter, som hazarerna, likaså. Läget har varit mycket allvarligt under mer än ett decennium.

Gemensamt för samtliga dessa länder är att de, även när konflikterna en dag tar slut, kommer att ta lång tid att bygga upp och stabilisera.

I de största flyktingländerna, varifrån den absoluta majoriteten (75,5%) av de asylsökande i Sverige kommer, pågår alltså konflikter som inte tagit slut på många år och som inte heller väntas ta slut på många år. Att som huvudregel bevilja TUT, normalt sett giltiga i tre år, till människor vars skyddsbehov vanligen kommer att bestå längre tid än så innebär att tillstånden kommer att behöva förlängas vart tredje år. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson har gjort en jämförelse med somaliska asylsökande som i början av 2000-talet gavs tillfälliga uppehållstillstånd: ”När tillståndet gick ut ansökte de om permanent uppehållstillstånd. Då gick de in i prövningssystemet på nytt. Tillfälliga uppehållstillstånd renderar ofta i permanenta”.[14] Migrationsverket har varnat för att ett system med TUT som huvudregel skulle öka myndighetens arbetsbelastning.[15]

Antalet människor på flykt  minskar inte genom signalpolitik. Och eftersom många andra länder inom EU redan tillämpar system med TUT så är det inte säkert att det påverkar mängden asylsökande som ”söker sig” till just Sverige särskilt mycket. Det enda vi egentligen kan vara säkra på är att Migrationsverkets arbetsbelastning kommer att öka – precis det som var huvudanledningen till att Sverige övergav systemet med TUT för systemet med PUT alltså.

Hej dåtiden! 

Ps. Vill man verkligen göra något åt den ökande mängden asylansökningar bör man såklart ägna sina resurser åt att söka lösningar på de konflikter som pågår och satsa än mer på fredsskapande insatser.

Pps. Läs även nedanstående om hur ett system med TUT som huvudregel medför allvarliga konsekvenser för såväl integration, mänskliga rättigheter som barns uppväxter:

Amnesty: http://uttryck.amnesty.se/nej-till-tillfalliga-uppehallstillstand/
Röda korset: http://www.mynewsdesk.com/se/rodakorset/pressreleases/allvarliga-konsekvenser-om-tillfaelliga-uppehaallstillstaand-infoers-i-sverige-1235365
Socialdemokrater för tro och solidaritet: http://news.cision.com/se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet/r/bjereld–lat-inte-sd-s-utspel-styra-debatten,c9849064
Elisabeth Dahlin (Rädda barnens generalsekreterare), Viktor Banke (migrationsrättsjurist), Martin Ratcovich (doktorand i folkrätt) och jag: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article21589737.ab

———————————–

[1] Prop. 1983/84:144 s. 82 f.

[2] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[3] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[4] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[5] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[6] Prop. 1983/84:144 s. 83 f.

[7] Prop. 1983/84:144 s. 85.

[8] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=4fd6f87f9&query=global%20trends

[9] http://www.unhcr.org/51bacb0f9.html

[10] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=5399a14f9&query=global%20trends

[11] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=556725e69&query=global%20trends

[12] http://unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=556725e69&query=global%20trends

[13] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d1aab/1443685773037/Inkomna+ans%C3%B6kningar+om+asyl+2015+-+Applications+for+asylum+received+2015.pdf, hämtad 17 oktober 2015.

[14] http://www.svd.se/kds-forslag-skulle-fordubbla-arbetet-for-oss.

[15] http://www.svd.se/kds-forslag-skulle-fordubbla-arbetet-for-oss.

Annonser

Ensamkommande barn och asyl – hur det (egentligen) fungerar

Fler och fler debattörer diskuterar på olika sätt frågor som rör ensamkommande barn. Senast idag publicerades en text signerad Staffan Danielsson (C). Texten är en replik på barnläkaren Anders Hjerns redogörelse för att de röntgenmetoder som ibland används för att bedöma åldern på asylsökande barn är behäftade med felmarginaler.

Såväl Danielssons text som flera andra som publicerats den senaste tiden innehåller en hel del påståenden som nog tyvärr kan tas för sanning av personer som inte sitter på så mycket kunskap om migrationsrätt. Jag tänkte därför att vi skulle ta och titta lite närmare på vad som egentligen gäller när ensamkommande barn söker (och ibland beviljas) asyl. Det finns en massa saker man skulle kunna diskutera närmare men till att börja med har jag valt ut tre påståenden.

(Allra längst ner kommer också lite direktrespons på Staffans replik, kunde inte låta bli när jag var igång.)


Påstående 1: Alla barn beviljas uppehållstillstånd för kraven för att beviljas asyl ser olika ut för barn och för vuxna

För att beviljas asyl (skydd) så ställer den svenska lagstiftningen samma krav för vuxna och barn (se utlänningslagen 4 kap. 1-2a §§). Har en person skyddsbehov, ska skydd beviljas. Bedömningen av de olika kraven som uppställs kan dock påverkas av att en person är ett barn. T.ex. kan vad som anses vara förföljelse skilja mellan barn och vuxna på så vis att något som anses vara förföljelse för ett barn, inte skulle anses vara tillräckligt allvarigt för att räknas som förföljelse av en vuxen. Dessutom kan vissa typer av förföljelse vara barnspecifika. En vuxen kan exv. inte riskera att tvingas att bli barnsoldat.[1] Ytterligare en skillnad gäller bedömningen av om det finns s.k. internflyktsalternativ: Om en person konstateras vara i behov av skydd undersöks nämligen även om personen kan få skydd i hemlandet genom att flytta till en annan plats (inom landet). Detta har att göra med att i första hand anses ett land självt vara ansvarigt för att skydda sina medborgare, först om myndigheterna i hemlandet inte kan (eller inte vill, dvs. om myndigheterna själva förföljer/accepterar förföljelsen) bereda en person skydd går andra länder in och skyddar denne. Det krävs dock mer för att ett ensamkommande barn ska kunna hänvisas till internflykt än en vuxen, bl.a. måste det finnas någon form av omhändertagande av barnet på plats för att de svenska migrationsmyndigheterna ska kunna hänvisa barnet till en annan ort.[2]

Om en person inte anses skyddsbehövande prövas om det finns s.k. synnerligen ömmande omständigheter att ändå bevilja ett uppehållstillstånd (se utlänningslagen 5 kap. 6 §). Det här är en undantagsbestämmelse som ska användas restriktivt. En samlad bedömning av alla omständigheter ska göras men hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet ska särskilt beaktas. När den här bestämmelsen aktualiseras finns skillnader i lagtexten vad gäller barn och vuxna. För barn krävs inte synnerligen ömmande omständigheter – det ”räcker” att de är särskilt ömmande. Dessutom kan vissa situationer accepteras vad gäller vuxna, men inte vad gäller barn. Det är egentligen här den stora skillnaden mellan om en person bedöms vara vuxen eller barn aktualiseras: om ett ensamkommande barn inte anses skyddsbehövande måste migrationsmyndigheterna se till att det finns ett s.k. ordnat mottagande i hemlandet, dvs. någon måste kunna ta hand om barnet om det skickas tillbaka (se även 12 kap. 3a § utlänningslagen). Går det inte att hitta en familjemedlem eller ett barnhem eller liknande kan barnet beviljas uppehållstillstånd i Sverige av den anledningen. (Skulle barnets familj senare ansöka om att få återförenas med barnet i Sverige är huvudregeln att familjen inte beviljas uppehållstillstånd. Tanken är då att barnet ska återförenas med sin familj i hemlandet).

Sammanfattningsvis kan konstateras att det bara är barn som anses ha skyddsbehov eller barn som av annan anledning anses ha rätt till tillstånd som får stanna i Sverige. Man beviljas inte automatiskt uppehållstillstånd i Sverige för att man är barn. Av de tillstånd som hittills i år har beviljats ensamkommande barn har 84 % varit tillstånd beviljade pga. behov av skydd.[3] Det innebär att 84 % av de beviljade tillstånden har beviljats enligt samma lagregler som gäller för vuxna. Även om det skulle ligga någon sanning i påståenden om att det finns ensamkommande barn som undanhåller uppgifter om familjemedlemmar och därför beviljas tillstånd (ett påstående som såklart är helt omöjligt att såväl styrka som motbevisa) så kan det konstateras att av de 1723 ensamkommande barn som hittills i år har beviljats uppehållstillstånd har 292 stycken beviljats tillstånd pga. särskilt ömmande omständigheter. Den typen av uppehållstillstånd kan beviljas även av andra anledningar än att barnen saknar familj (även om det bör vara vanligaste anledningen när det gäller ensamkommande). Det är därför svårt att säga exakt hur många barn som beviljats uppehållstillstånd för att det inte gått att hitta någon familj som kan ta hand om barnen men klart är att en betydande majoritet beviljas uppehållstillstånd pga. skyddsbehov och inte för att familj saknas i hemlandet.


Påstående 2: Ändringen från synnerligen till särskilt ömmande omständigheter är anledning till att fler ensamkommande barn kommer till Sverige

Faktum är att:

1) redan före lagändringen beviljades ensamkommande barn uppehållstillstånd om familjen inte kunde hittas. Lagändringen 2014 har alltså inte inneburit någon förändring här.

2) i år har en mindre procentandel ensamkommande barn fått uppehållstillstånd pga. särskilt ömmande omständigheter än vad som var fallet före lagändringen. Detta beror på att fler av de som nu beviljas tillstånd har skyddsskäl.[4]

Det är dock korrekt att fler och fler ensamkommande barn ansöker om uppehållstillstånd i Europa och att fler ensamkommande barn ansöker om skydd i Sverige jämfört med övriga EU-länder. Det kan konstateras att det är en logisk följd att när fler människor tvingas fly, så söker fler människor skydd. Totalt beräknades 59,5 miljoner människor vara på flykt i slutet av 2014. 51 % av dessa är barn. Bara mellan 2013 och 2014 ökade antalet människor på flykt med 8,3 miljoner. Enligt FN:s flyktingorgan har det aldrig någonsin varit så många människor på flykt som nu. De allra flesta, 38,2 miljoner, har flytt inom sitt eget lands gränser. Av de som tvingats lämna sitt land befinner sig 86 % i utvecklingsländer. Men läget i världen innebär även att antalet asylsökande i EU, och däribland Sverige, har ökat.

Det är helt sant att en större procentandel ensamkommande barn kommer till Sverige än till andra EU-länder. Enligt Migrationsverkets senaste prognos har Sveriges andel minskat något, men vi förblir det största mottagarlandet i Europa. Det får konstateras att det är svårt att ge ett enkelt svar på varför en större andel ensamkommande barn söker sig hit. Migrationsverket lyfter i ovan nämnda prognos fram att bilden av Sverige som ett bra land – att Sverige har ett gott rykte bland ensamkommande barn – påverkar. Andra faktorer som lyfts är att barnen kan ha redan existerande nätverk i Sverige. Det går att spekulera men det är också viktigt att ha i huvudet att ingen i dagsläget kan veta helt säkert då det saknas forskning. Anledningarna är säkert olika från fall till fall. Ensamkommande barn är ju på inget sätt en homogen grupp.

(Ibland påstås även att andra EU-länder ”begränsar” antalet beviljade asylansökningar. Det är dock inte helt sant. Har en person skyddsbehov, ska skydd beviljas – det gäller i hela EU. Ett lägre antal beviljade ansökningar är därför främst kopplat till ett lägre antal ansökningar, inte ett ”tak” för hur många som beviljas. Även beviljandeprocenten varierar dock till viss del mellan EU-länderna, något som iallafall till viss del bör kunna förklaras med att de vanligaste ursprungsländerna varierar, se s. 8 här. Andra skillnader mellan EU-länderna har jag diskuterat här). 


Påstående 3: Det går att bestämma ett barns ålder genom medicinska (radiologiska) tester

Till att börja med kan konstateras att även om en del ledarskribenter velat ifrågasätta om ensamkommande barn verkligen ska kallas barn, så lämnar varken barnkonventionen eller den svenska utlänningslagen något som helst utrymme för denna typ av argumentation. Juridiken är mycket tydlig: ett barn är ett barn fram till 18 års ålder. Att någon uppfattas som ungdom av samhället påverkar inte den juridiska synen överhuvudtaget.

Som vi sett ovan kan det ibland ha stora konsekvenser att en person anses vara barn – och ibland mindre. Utöver det som nämnts ovan gällande skyddsbehov och särskilt ömmande omständigheter påverkas även Migrationsverkets mottagande av om du är barn eller vuxen. Barn får särskilt stöd genom tillgång till god man, särskilda boenden, en snabbare process osv. Det kan därför vara viktigt att avgöra om en person är ett barn eller inte. Det är dock inte helt enkelt. (Det finns anledning till att vi som jobbar med migrationsrätt pratar om åldersbedömning och inte åldersbestämning…)

Av EU:s asylprocedurdirektiv framgår att medlemsstaterna får använda sig av undersökningar för att bedöma åldern på ensamkommande barn i samband med prövning av asylansökan. Sverige erbjuder också denna möjlighet. Vissa debattörer är dock inte riktigt nöjda med i vilken utsträckning och ropar därför efter ett ökat användande av ”kontrollerna”.

Det finns dock problem: de här undersökningarna är inte pålitliga. Jag tänker inte skriva så mycket om det här, jag nöjer mig med att citera Socialstyrelsen:

”Det finns stora osäkerheter med medicinska åldersbedömningar. Dessa osäkerheter kan, om de inte hanteras på ett lämpligt sätt, leda till att enskilda barn felaktigt nekas det särskilda skydd som tillskrivs dem i internationella konventioner och nationell lagstiftning. Efter att ha utrett frågan konstaterar Socialstyrelsen att det i dagsläget inte finns någon medicinsk eller psykosocial metod som exakt kan fastställa den kronologiska åldern på en person i övre tonåren.”

För mer information om varför radiologiska tester inte är pålitliga hänvisar jag till vad andra har skrivit. Läs t.ex. juridikprofessorn Gregor Noll, medicindoktoranden Per Köhler och Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg.

Vill ni veta mer om hur många tester som genomfördes 2014 och resultaten av dessa rekommenderar jag Migrationsverkets årsredovisning (s. 20-21). Av redovisningen framgår bl.a. att ett av de två sjukhus i Sverige som får genomföra åldersbedömningar helt slutade med det under året. Mot bakgrund av forskningens resultat är det inte särskilt svårt att förstå varför läkare inte vill utföra kontrollerna.



För att sammanfatta:

  • Har en person skyddsbehov ska hen beviljas skydd. Detta gäller såväl vuxna som barn. Barns ålder är inget eget asylskäl men barn kan vara extra sårbara vilket kan innebära ett ökat behov av skydd. Dessutom får barn inte utvisas om det saknas någon som kan ta emot dem, vilket kan få betydelse både för möjligheten till internflykt och om skyddsbehov inte kan konstateras. Även bedömningen av i vilket land en asylansökan ska prövas enligt Dublinförordningen påverkas av om en person är ett ensamkommande barn eller en vuxen.
  • Alla barn är barn tills de är 18 år, även ensamkommande barn.
  • Medicinska bedömningar används i Sverige idag, metoderna kan ge en indikation om ålder men det går inte att exakt bestämma någons ålder genom dem. Att andra länder använder dem i större utsträckning än vad Sverige gör ändrar inte det faktum att barns ålder inte går att fastställa på det viset.


Och allra sist – några snabba direktkommentarer på Staffan Danielssons text eftersom den publicerades idag:

  • Staffan skriver: ”Det man vinner [på att genomföra fler ålderskontroller, min anmärkning] är samtidigt att vuxna män inte längre får söka asyl, vilket i dag innebär en stor kostnad för staten.”
    • Som jag redogjort för ovan har inte möjligheten att beviljas skydd att göra med ålder, det har inte möjligheten att ansöka om skydd heller. Det här stämmer alltså inte överhvudtaget. Rätten att söka asyl framgår av såväl EU:s rättighetsstadga som av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Både barn och vuxna får söka asyl, men ett barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare måste ha en vuxen som bekräftar ansökan eftersom barn saknar rätt att fatta juridiska beslut. Normalt sett intygas asylansökan av barnets gode man eller offentliga biträde (barnets jurist).
  • Staffan skriver: ”I dag söker de allra flesta asyl i Sverige utan identitetshandlingar och utan att vilja styrka sin ålder genom test.”
    • Jag tycker att det är lite märkligt att Staffan påstår sig kunna veta vad de flesta som söker asyl vill, men oaktat det så spelar det ju faktiskt ingen roll vad en person vill i den här situationen eftersom det alls inte är möjligt att styrka sin ålder genom ett test.
  • Staffan skriver: ”Genom att vägra medverka i dessa test är det i praktiken barnläkarna som i stället för Migrationsverket eller regeringen avgör Sveriges asylregler. Resultatet blir naturligtvis det avsedda för de under 18 år. Alla får asyl som barn.”
    • Som ni vet från redogörelsen ovan så beviljas såväl barn som vuxna uppehållstillstånd om de anses vara i behov av skydd i Sverige. De barn som inte anses ha behov av skydd och där familj/barnhem finns i hemlandet beviljas inte tillstånd. Påståendet att alla får asyl som barn är därmed felaktigt.
  • Staffan avslutar med: ”Jag anser att både Migrationsverket och regeringen agerar utomordentligt passivt när andelen ensamkommande flyktingbarn under 18 år som väljer Sverige ökat från 10 till 40 procent av alla som kommer till EU.”

Skärmavbild 2015-08-10 kl. 23.14.48

 

Uppdatering: När 2015 nu är över kan konstateras att Staffans siffra om 40% faktiskt kom att stämma i slutet av året. Totalt ansökte 35 369 ensamkommande barn om asyl i Sverige år 2015 vilket utgjorde ca 40% av antalet ansökningar från ensamkommande i hela EU (http://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/7244677/3-02052016-AP-EN.pdf/). När Staffan påstod att siffran var 40% låg den dock på 24% enligt vad bilden ovan visar.




[1] UNHCR:s Guidelines on International Protection No. 8: Child Asylum Claims under Articles 1(A)2 and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees

[2] Se Migrationsverkets handbok för migrationsärenden, uppdaterad 2015-06-03, s. 846 (i den offentliga pdf-versionen), se även UNHCR:s Guidelines on International Protection No. 8: Child Asylum Claims under Articles 1(A)2 and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees

[3] Statistik från Migrationsverket t.o.m. 1 augusti 2015

[4] Jfr Migrationsverkets statistik från i år med verkets statistik från 2013 (det sista hela år där den gamla lagstiftningen användes)

Ett nytt ”Luciabeslut” är inte (juridiskt) möjligt

Det händer att det höjs röster om att det är ”dags för ett nytt Luciabeslut”. Med ”Luciabeslutet” avses ett beslut om asylpolitik som togs av regeringen den 13 december 1989. Beslutet innebar att bara personer som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention och personer ”som i övrigt [hade] särskilt starka skyddsbehov” skulle beviljas asyl i Sverige. Beslutet går att läsa här (sidan 78).

Med anledning av att en politiker häromdagen skrev att det är dags ”att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet” är det kanske bra att en gång för alla reda ut varför ett nytt ”Luciabeslut” inte är (juridiskt) möjligt.

Det allra, allra viktigaste att ha i åtanke är att år 1989, när Luciabeslutet fattades, var Sverige inte en del av EU. Det innebär att de asylregler utöver de svenska landet behövde förhålla sig till på den tiden framförallt var bestämmelserna i flyktingkonventionen. När beslutet om att stoppa asylinvandringen (Luciabeslutet) fattades ”löstes” utmaningen i att Sverige var bundet av internationella regler genom att ett undantag gjordes för de som omfattades av flyktingkonventionens bestämmelser. På så vis kunde beslutet fattas utan att Sverige bröt mot sina skyldigheter enligt den internationella rätten.

Idag måste Sverige dock, utöver flyktingkonventionen, även förhålla sig till EU-regler. Inte heller idag kan Sverige stoppa beviljandet av asyl till personer som omfattas av flyktingkonventionen (flyktingar, 4 kap. 1 § utlänningslagen). Idag kan dock Sverige inte heller vägra att bevilja asyl till personer som omfattas av EU-rätten (s.k. alternativt skyddsbehövande, 4 kap. 2 § utlänningslagen).

Ett Luciabeslut idag skulle alltså enbart kunna stoppa de som beviljas uppehållstillstånd som s.k. övriga skyddsbehövande (4 kap. 2 a § utlänningslagen) & de som beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl (5 kap. 6 § utlänningslagen) – detta eftersom båda dessa endast är nationella bestämmelser. Till skillnad från internationella och EU-rättsliga bestämmelser är de alltså beslutade av svenska politiker och kan därför ändras/upphävas av svenska politiker. Det är inte särskilt många personer som beviljas uppehållstillstånd enligt de här två bestämmelserna. Av de 6734 personer som beviljats uppehållstillstånd pga skyddsbehov i Sverige t o m 1 april i år var endast 15 personer övriga skyddsbehövande. I siffran 6734 har jag räknat de jag vet fick uppehållstillstånd pga just ett behov av skydd. Utöver de 6734 fick 364 personer tillstånd av humanitära skäl och 143 personer fick sina utvisningsbeslut stoppade pga att det fanns hinder emot att verkställa utvisningarna, det kan ha varit pga att det fanns skyddsskäl men det kan också ha varit pga t ex medicinska skäl. (Statistiken finns här).

Av utlänningslagen 5 kap. 25 § framgår att ”[r]egeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.” Denna bestämmelse gäller alltså enbart de som beviljas uppehållstillstånd som övriga skyddsbehövande. Det finns inga möjligheter att sluta bevilja uppehållstillstånd till flyktingar och alternativt skyddsbehövande så länge Sverige är bundet av flyktingkonventionen och så länge Sverige är medlem av EU.

Så visst, om man med ropen efter ett nytt Luciabeslut är ute efter att hindra 15 personer av 6734 att få uppehållstillstånd i Sverige så är det fullt möjligt. Något säger mig dock att det kanske inte är det som ropas efter och i sådana fall kan det ju vara bra att ha lite koll på vad som faktiskt är juridiskt möjligt. Det är lätt att lova saker, men det kan såklart vara bra för väljarna att veta vad som är genomförbart och vad som bara är populistiska utspel.

Fråga: Bryter andra länder med mindre generös asylpolitik mot sina internationella åtaganden?

Häromdagen kom en debattartikel från KDU om att det var dags att diskutera en gräns för hur många asylsökande som beviljas tillstånd i Sverige. Liknande resonemang har tidigare hörts från SD (partiet har bland annat sagt att man vill minska asyl- och anhöriginvandringen med 90%).

Jag menar att det inte går att göra sådana begränsningar utan att dra sig ur FN:s flyktingkonvention – och att vi skulle behöva gå ur EU. Det hävdar förresten även Migrationsverket. (Om ni är intresserade kan ni läsa mina argument för varför här. Det går även att titta och lyssna på ett TV-inslag där jag försöker förklara det här. Migrationsverkets argumentation kan ni läsa här.)

En av de roligaste sakerna med att få vara ute i media och försöka förtydliga hur det här med asylrätt egentligen fungerar är att det finns en himla massa nyfikna människor där ute. Så, efter artikeln och TV-inslaget har jag fått en del mail med frågor. Jag tänkte att frågorna och svaren kanske kunde vara intressanta för fler än frågeställaren så jag kommer att publicera några av dem. Här kommer första.

————–

Fråga: Bryter andra länder med en mindre generös asylpolitik, vi kan ta Danmark och Finland och Polen som exempel, mot de internationella åtaganden som du hänvisar till?

Det är en bra fråga. Och en som är lite knepig att svara på.
Alla EU-länder är bundna av samma regler. Alla EU-länder är bundna av FN:s flyktingkonvention och av EU:s asylsystem.
Att olika länder i EU beviljar olika många uppehållstillstånd har dock flera olika anledningar.

(Att söka – och få – skydd om man är i behov av det är en mänsklig rättighet. Är man i behov av skydd ska man alltså få det. Det gäller enligt såväl internationell, europeisk som svensk rätt – om du vill veta mer om det kan du läsa här först, innan du läser texten nedan)

Olika länder tar emot olika många asylsökande

Det är ett faktum att olika många människor söker asyl i de olika länderna. År 2012 såg det till exempel ut så här.[1]

De fem länder som hade flest asylsökande:

  • Tyskland, 77 540
  • Frankrike, 61 455
  • Sverige, 43 865
  • UK, 28 175
  • Belgien, 28 105

De fem länder som hade lägst antal asylsökande:

  • Estland, 75
  • Lettland, 205
  • Portugal, 295
  • Slovenien, 305
  • Litauen, 645

Vad beror då dessa jätteskillnader på?

Ja, det är väldigt svårt att svara på det. Sannolikt beror det på en mängd olika faktorer – dels så som var i Europa man ”hamnar”, var man har kontakter, vad man hört om hur pass rättssäker asylprocessen är osv. Asylsökande är på inget sätt en homogen grupp människor och anledningarna till att man hamnar i ett eller annat land skiljer sig såklart åt.

 

Man får inte fritt välja vem som prövar ens asylansökan

Till att börja med kan konstateras att man inte helt fritt själv får välja vilket land som prövar ens asylansökan. I Europa har vi nämligen ett system som kallas för Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär i korthet att det land du först söker asyl i – alternativt det land där du har släktingar eller det land som ”släppt in dig i unionen” (exv. genom att utfärda visum) – är ansvarigt för att du får dina skyddsskäl prövade.

Rent geografiskt sett är det naturligt att anta att de flesta människor som flyr till Europa först kommer till något av EU-länderna i södra Europa. Många människor menar därför att det är konstigt att vi har fler asylsökande i Sverige. Och visst, rent geografiskt sett vore det kanske naturligt att de södra EU-länderna hade fler asylsökande än t ex vi i Sverige. (Många söker också skydd i södra Europa.)

Även om man tidigare har varit i ett EU-land i södra Europa kan man dock få sin asylansökan prövad i Sverige. För att Dublinförordningen ska kunna användas krävs nämligen någon form av bevisning för att Sverige ska kunna säga till ett annat EU-land att det är det landet som är ansvarigt för att genomföra prövningen. Det här är inte alltid så enkelt. Om exv Italien inte tar emot asylansökningar, inte registrerar fingeravtryck osv så blir det ju väldigt svårt för Sverige att visa på att en person varit någon annanstans först och då blir det Sverige som är ansvarigt för att pröva ansökan om skydd – även om personen i praktiken varit någon annanstans i Europa först. Dessutom har såväl EU-domstolen, Europadomstolen och den svenska Migrationsöverdomstolen fastslagit att förhållandena för asylsökande i Grekland är så dåliga att det skulle strida mot internationell och europeisk rätt att återsända asylsökande dit.[2]

Enligt Migrationsverkets årsrapport för 2013 hittades en annan eventuellt ansvarig medlemsstat i 18 procent av samtliga inkomna asylansökningar i Sverige.[3]

Jag vill dock vara tydlig och säga att Sverige i allra högsta grad tillämpar Dublinförordningen – Sverigedemokraterna påstår annorlunda men det är inte sant. Sverige är mycket strikt med att tillämpa Dublinförordningen i de fall man kan.

 

Skillnader i beviljandegrad

Utöver att det finns skillnader mellan hur många ansökningar ett land tar emot så finns det stora skillnader i hur många tillstånd som beviljas. Det går att konstatera att procentantalen för hur många ansökningar som beviljas skiljer sig stort mellan olika EU-länder. Genomsnittet för beviljade ansökningar i första instans låg på 28,8% i EU år 2012. Samtidigt hade Grekland en beviljandeprocent på 0,9%, Frankrike på 14,4, Sverige på 39,3% och Malta på 90,1%.[4]

De här siffrorna är gamla och i Sverige har vi en högre procent beviljade tillstånd just nu – enligt de senaste siffrorna (från i år) beviljas 78% av de ansökningar som prövas i Sverige.[5]

Att beviljandegraden ökat beror på att läget i världen har försämrats. Mellan 2012 och 2013 ökade mängden skyddsbehövande i världen med 6 miljoner människor.[6]

Men även om de jämförande siffrorna är något utdaterade ger de en bild av att det ser olika ut i olika EU-länder. Det är såklart svårt att säga något definitivt om hur rättssäkerheten i de olika länderna förhåller sig till varandra och att siffrorna skiljer sig så mycket åt behöver inte nödvändigtvis bero på att processerna är olika rättssäkra – det kan handla om andra faktorer så som att olika länder i EU tar emot personer från olika länder, där asylskälen kan skilja sig åt. Men jag tror inte att det enbart går att förklara dessa stora skillnader med det. Det finns en skillnad i hur även liknande asylskäl bedöms mellan EU-länderna.

Olika välutvecklade system i övrigt

Även om alla länder har samma regelverk att följa i teorin ser det alltså olika ut hur man gör det i praktiken. Även när det gäller annat än skyddsbedömningen skiljer sig länderna åt. T ex ska alla EU-länder garantera en viss miniminivå på mottagande (exv någon form av ekonomisk ersättning, bostad, etc) – men i dagsläget ser det väldigt olika ut i olika medlemsstater. Vidare finns det regler kring familjeåterförening (dvs. rätten att få sin familj till landet efter att man fått uppehållstillstånd) – även här skiljer sig reglerna en del mellan länderna.

En anledning till att många människor söker asyl just i Sverige är att vår process ses som relativt rättssäker – dvs. vi är relativt bra på att följa reglerna. Sen finns det en felaktig uppfattning att det är enklare att få tillstånd i Sverige – det är inte helt sant. Om man tittar på procentandelen av beviljade tillstånd – i relation till antalet sökande alltså – har flera andra länder (som t ex Malta och Italien) haft högre beviljandeprocent.[7]

En annan anledning till att människor vill få sin asylansökan prövad i Sverige kan vara att man har familj eller vänner här. När människor ska skapa ett nytt liv så är behovet av trygghet kanske extra stort. Just nu kommer det främst syrier och eritreaner som asylsökande till Sverige.[8] I Sverige finns sedan tidigare flera personer med ursprung i just Syrien och Eritrea vilket gör att nyanlända kan ha befintliga nätverk här.

Sammanfattning

Det jag försöker visa på är att det inte finns en anledning till att Sverige beviljar fler uppehållstillstånd än andra länder – det finns flera. Dels handlar det om synen på, och uppfattningen av, det svenska systemet: Att vi är lite bättre på vårt mottagande. Att vi har lite bättre system för att se till att återförena familjer. Att vi har lite mer rättssäkra processer på plats för att utreda asylskäl. Dels handlar det om att människor kan ha befintliga kontakter (nätverk) på plats.

Jag skulle alltså vilja påstå att det faktum att många andra länder beviljar färre tillstånd än Sverige beror dels på att de har ett färre faktiskt antal asylsökande än vi, dels på att processerna kanske inte alltid går helt rätt till.[9]

Så, bryter de andra länderna mot sina internationella förpliktelser?

Svaret på den ställda frågan får nog därför bli ”njae” eller ”ibland” eller ”det beror på”. Skillnaden på mängden beviljade tillstånd beror ju bland annat på de anledningar jag tagit upp här. Mindre antal beviljade tillstånd beror alltså inte nödvändigtvis på att man bryter mot internationella/europeiska förpliktelser och struntar i att bevilja skydd till människor som har behov av det utan t ex på att man har färre sökande. Däremot måste övriga EU-länder se till att följa de regler om mottagande osv som man kommit överens om (men vissa delar av direktiven börjar formellt inte gälla förrän 2015, så innan dess är det svårt att säga att de bryts emot). Det händer helt säkert att andra länder bryter mot sina förpliktelser genom att t ex göra felaktiga skyddsbedömningar (precis som att det sker i Sverige, det räcker att titta på hur många gånger Sverige fällts av FN:s tortyrkommitté för att se att det händer). Det finns även rapporter om att flyktingar utsätts för s.k. pushbacks – man släpps inte in i EU och tillåts inte söka asyl alls, utan tvingas tillbaka.[10] Att inte få söka asyl, att inte få sina skyddsskäl korrekt utredda och att inte beviljas skydd om man är i behov av det är definitivt brott mot de internationella åtaganden samtliga EU-länder är bundna att följa.

————–

[1] Siffrorna kommer härifrån: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Asylum_statistics

[2] Se EU-domstolens dom i N. S. (C‑411/10) mot Secretary of State for the Home Department och M. E. (C‑493/10), A. S. M., M. T., K. P., E. H. mot Refugee Applications Commissioner, Minister for Justice, Equality and Law Reform, Europadomstolens dom i M.S.S. v Belgium and Greece samt Migrationsöverdomstolens dom i MIG 2010:21.

[3] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d29f5/1393235256561/%C3%85rsredovisning+2013.pdf, s. 55

[4] se http://www.refworld.org/pdfid/52442af54.pdf, s. 100 för alla siffror.

[5] http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d1aad/1406887602104/Avgjorda+asyl%C3%A4renden+2014+-+Asylum+desicions+2014.pdf.

[6] https://s3.amazonaws.com/unhcrsharedmedia/2013-global-trends/Global_Trends_PR_2014_06_20_EN.pdf.

[7] Se http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Asylum_statistics

[8] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[9] Migrationsverket håller dock inte helt med mig om det där sista. Se: http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=2D12B6293C386FAE4B4F9B3457F23252.sonny4?cid=25968641&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2Fnyheter%2Fvalet2014%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D3859884%26sidan%3D9.

[10] Se t ex http://www.mynewsdesk.com/se/amnesty_international__svenska_sektionen/news/grekland-stoppa-olagliga-pushbacks-av-flyktingar-och-migranter-83293

Ensamkommande barn ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig

”Det är ett viktigt och glädjande besked där principen om barnets bästa verkligen stärks”

Så säger Cecilia Malmström om domen som kom från EU-domstolen idag (6 juni 2013). Domen innebär att andra stycket i artikel 6 Dublinförordningen ska tolkas på ett sätt som betyder att ensamkommande barn (som huvudregel) ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig – även om de tidigare lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat.

Exempel: om ett barn först kom till i Italien och sökte asyl men nu har kommit till Sverige och sökt asyl så är det Sverige som ansvarar för att pröva ansökan om barnet befinner sig här. Barnet ska alltså inte tvingas tillbaka till Italien för att få sin ansökan prövad där.

Det finns två undantag från huvudregeln:

1) om barnet har familjemedlemmar som lagligen uppehåller sig i ett annat medlemsland

2) om barnet redan har fått sina skyddsskäl prövade i ett annat medlemsland

Domen är viktig. Inte bara för att den innebär nödvändiga förtydliganden och efterlängtade förändringar kring hur ensamkommande barns asylansökningar ska hanteras, utan även för att den har ett så tydligt fokus på barnets bästa.

Domstolen uttalar bland annat:

”Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns […] att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

Artikel 6 andra stycket i Dublinförordningen får således inte tolkas på så sätt att den kränker nämnda grundläggande rättighet.”

Lästips:

Barnets bästa främst

Inslag i Ekot

Migrationsverket uttalar sig om domen i Ekot

Läs hela domen på svenska här