Om Dublinförordningen och förslaget att ”stoppa asylsökande vid gränsen från Danmark”

Dublinförordningen reglerar som bekant vilket EU-land som ansvarar för att pröva en persons asylansökan. Slarvigt uttryckt brukar det låta ungefär så här: ”enligt Dublinförordningen är det det första EU-land en person kommer till som ansvarar för att pröva personens asylansökan”.

Eftersom det rent geografiskt är så att väldigt få personer  kommer till Sverige först så brukar ett populärt förslag hos de som vill se färre asylsökande i Sverige vara att vi måste se till att Dublinförordningen följs.

En del av detta förslag är då att återinföra gränskontroller mellan Sverige och våra grannländer. Detta eftersom det, enligt de som föreslår detta, skulle vara så att om en person stoppas vid en gränskontroll mellan Danmark och Sverige så finns ju bevis för att den personen tidigare varit i Danmark och att det då skulle vara Danmark – och inte Sverige – som ska pröva personens asylansökan.

Det är dock inte fullt så enkelt.

För det första stoppar inte gränskontroller asylsökande eftersom alla har rätt att uppge att man vill söka asyl vid gränsen. En person som kommer fram till svenska gränsen kan alltså inte nekas att komma in i Sverige och direkt ”sändas tillbaka” till Danmark. Däremot blir det, när personen söker asyl, en fråga om att pröva vilket land som faktiskt ska vara ansvarigt för att pröva personens asylansökan. Det är här Dublinförordningen kommer in i bilden.

I Dublinförordningen finns en uppräkning av de grunder som gör att ett land kan bli ansvarigt för att pröva en ansökan:

  1. Om den asylsökande har familj i något EU-land
  2. Om den asylsökande har beviljats uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land
  3. Det EU-land som den asylsökande kom till när hen reste in i EU (dvs. när hen passerade en yttre gräns), alternativt om den asylsökande har uppehållit sig i något annat EU-land efter inresan i mer än fem månader
  4. Det EU-land där (den första) asylansökan lämnats in

Grunderna prövas i den här ordningen, uppifrån och ned. De här grunderna är de enda grunderna som finns i Dublinförordningen. Det är alltså en uttömmande lista. Att en asylsökande endast rest igenom ett land knutet till Dublinförordningen innebär alltså inte att landet blir ansvarigt för att pröva ansökan. Bara vid inresa i EU över en yttre gräns aktualiseras ett ansvar, dvs. det är det land som ”släppt in” en asylsökande i unionen som blir ansvarigt enligt punkt 3, inte länder den asylsökande endast rest igenom inom unionen.

I klartext: om en person rest igenom Danmark utan att ansöka om asyl och sen kommer till Sverige och här söker asyl så spelar det ingen roll att vi vet att personen har rest igenom Danmark. Om personen däremot har familj i Danmark, har uppehållstillstånd/visum i Danmark, kom till Danmark som första land i EU eller har vistats i Danmark i mer än fem månader alternativt sökt asyl i Danmark – då är Danmark ansvarigt land. Inte annars.

En annan sak är att Danmark som land är ansvarigt för att kontrollera vilka personer som befinner sig i Danmark. Schengensamarbetet förutsätter att länderna genomför s.k. inre utlänningskontroll. Detta för att kompensera ”avsaknaden” av inre gränser mellan länderna. Om Danmark påträffar en person som befinner sig i landet utan tillstånd, vilket en person som inte sökt asyl och inte har någon annan sorts tillstånd för att få vistas i landet gör, så är Danmark ansvarigt för att informera personen om att den vistas utan tillstånd i landet och därför kan avvisas från Danmark. Personen kan dock i det läget välja att söka asyl i Danmark. En person som har sökt asyl i Danmark och som sedan kommer till Sverige och söker asyl kommer att kunna överföras till Danmark i enlighet med Dublinförordningen.

Ett införande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark kommer därför inte i sig att innebära att vi kan skicka tillbaka personer till Danmark för att ”vi vet” att de varit där innan de kom hit. Det finns ingen sån ansvarsgrund i Dublinförordningen så det ”hjälper” inte att vi följer Dublinförordningen till punkt och pricka (vilket svenska myndigheter gör).

För att Sverige skulle anses ansvarigt för att pröva ett färre antal asylansökningar skulle det krävas att andra länder hade mer kontroll på vilka personer som befinner sig på deras territorium, men det är ju som bekant ganska svårt att tvinga andra länder att göra olika saker. Ett införande av ökad gränskontroll för Sveriges del skulle främst innebära att personer som vill resa igenom Sverige till Finland och Norge skulle stoppas och behöva söka asyl i Sverige istället, vilket i slutändan skulle leda till att Sverige blev ansvarigt för att pröva även dessa ansökningar.

—————————————-

(Stort tack till Rickard Olseke för värdefull input.)

Annonser

Ensamkommande barn ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig

”Det är ett viktigt och glädjande besked där principen om barnets bästa verkligen stärks”

Så säger Cecilia Malmström om domen som kom från EU-domstolen idag (6 juni 2013). Domen innebär att andra stycket i artikel 6 Dublinförordningen ska tolkas på ett sätt som betyder att ensamkommande barn (som huvudregel) ska få sina asylansökningar prövade i det land de befinner sig – även om de tidigare lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat.

Exempel: om ett barn först kom till i Italien och sökte asyl men nu har kommit till Sverige och sökt asyl så är det Sverige som ansvarar för att pröva ansökan om barnet befinner sig här. Barnet ska alltså inte tvingas tillbaka till Italien för att få sin ansökan prövad där.

Det finns två undantag från huvudregeln:

1) om barnet har familjemedlemmar som lagligen uppehåller sig i ett annat medlemsland

2) om barnet redan har fått sina skyddsskäl prövade i ett annat medlemsland

Domen är viktig. Inte bara för att den innebär nödvändiga förtydliganden och efterlängtade förändringar kring hur ensamkommande barns asylansökningar ska hanteras, utan även för att den har ett så tydligt fokus på barnets bästa.

Domstolen uttalar bland annat:

”Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns […] att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

Artikel 6 andra stycket i Dublinförordningen får således inte tolkas på så sätt att den kränker nämnda grundläggande rättighet.”

Lästips:

Barnets bästa främst

Inslag i Ekot

Migrationsverket uttalar sig om domen i Ekot

Läs hela domen på svenska här